2-års trots

Åhåå, denna trots... Tidigare har Nils alltid varit så följsam, timid och bara gjort som man har sagt. A, HAHAHAHAHAHA (jag vet inte om jag ska skratta eller gråta eller sluta håret från huvudet)  för det är inte riktigt så det är längre.. Han är en jäkla attityd och egen vilja och jag fattar inte riktigt vart det kommer ifrån. Det kan vara allt från små skitsaker (iallfall i mina ögon) till värre saker som att slåss, springa ut på stora vägar osv osv.

Säger man att han inte får göra något, ja självklart ska han göra det då, och säger man till på skarpen för att det kanske är något farligt han inte för göra då blir han så ledsen och arg.

Får han inte som han vill, då slänger han sig på marken och blir så förbannad så förbannad och vägrar att göra som man säger. 

Allt är "NEJ" eller "Niss kan fällv" eller "vill INTE". Detta "vill inte" hörs allt för jämnan och jag tror att ungen på riktigt har glömt bort att det finns ett ord som faktiskt heter "ja" och att allt inte är "nej".

Jag ska ge ett fantastsikt exempel:

Idag var vi ute på en promenad i vagnen (ja, att få honom att åka vagn är lite som ett lotteri; ena gången vill han och andra gången vägrar han, men för det mesta så går det bra, utom då man är i affärer), vi gick till Pildammsparken och tittade på ankorna. Nils satt i vagnen under hela promenaden och hade bara jacka på sig eftersom han satt nerbäddad i vinteråkpåsen. Vissa stunder ville han absolut inte sitta kvar i vagnen, men med lite avledningen gick det ändå hyfsat (annars hade vi aldrig kommit hem då det är en bra bit för en 2-åring att gå). När vi kom hem och stod utanför entréporten så ville han absolut inte att jag skulle köra in vagnen. Först ville han alltså inte sitta i vagnen, och sedan helt plötsligt skulle han absolut sitta kvar i den och vi skulle inte köra in. Så jag frågade honom om vi skulle stanna kvar ute och gå till lekparken, och det tyckte han ju var ett fantastiskt förslag. Jag sa då till honom att vi först var tvungna att gå upp till lägenheten för att ta på overallen eftersom det var för kallt att bara ha jacka på sig. Han AVSKYR att ta på sig overallen och det är STÄNDIGA bråk varenda eviga gång vi ska ta på den, men denna gången kunde han tänka sig det då han förstod att han skulle få gå till lekparken. 

Väl uppe i lägenheten så vägrar han såklart att ta på sig overallen. Jag frågar honom om han vill gå till lekparken och han svarar "NEJ". Jag frågar honom om vi ska stanna inne och läsa en bok och han svarar "NEJ". Han vill inte gå ut, han vill inte vara kvar inne. Då säger jag att vi ska ta av vantarna eftersom att vi ska vara inne, då totalvägrar han det - han vill ingenting, NADA, hade jag frågat honom om han ville ha en glass hade han garanterat svarat nej. Efter lite tråcklande och en himla massa fjäskande där jag hela tiden pratat om lekparken och typ framställt det som paradiset på jorden så får jag äntligen på honom overallen, skorna, vantarna och mössan och jag får även klätt på mig själv alla vinterkläder, och vi ska äntligen gå ut. Vad tror ni händer då? Haha, jo, då ska han inte gå ut längre. Såklart. Hur kunde jag vara så dum och tro något annat? Jag kände att nu när vi väl fått på oss alla jävla kläder så ska vi ut, även om det bara är en liten sväng. Den vagn-vägrande-ungen får gå till parken, och jag kör barnvagnen med en hand, i den andra håller jag Nils. Det är typ 15 meter till parken och under de 15 metrarna så springer Nils ut i cykelbanan typ 100 gånger...

När vi väl kommer in i parken (men ännu inte till själva lekparken) är min 2-åring på ett strålande humör och pratar om sandlådan och att han ska gräva när han kommer dit. Plötsligt tappar han sina lilla pinne han har i handen och jorden går under, Nils blir så förbannad och slänger sig på marken drar av sig mössan och drar hela ansiktet i den leriga sörjan på marken. Jag får inte lyfta upp honom för då blir han ännu mer arg, jag får knappt komma nära. Så jag gör som min mamma föreslog; jag sa "nu går jag hem, hejdå" och så gick jag sakta sakta åt det håller som lägenheten ligger. I min enfald trodde jag självklart att 2-åringen skulle springa efter mig. Hahaha, ICKE! Han springer åt andra hållet, ner mot skridskoisen......... Och jag ser självklart alla olyckor framför mig som kan hända så jag springer efter. Sedan satte jag Nils i vagnen och gick hem och jag kan tala om att ingen var mer nöjd än Nils. Tills vi kom innanför dörren på lägenheten och skulle klä av oss ytterkläderna.

SÅ arg och ledsen och med lera i ansiktet.

Alltså, jag var helt slut, både fysiskt och psykiskt och då var klockan bara elva på förmiddagen. Jag ska ju inte lyfta honom, eftersom jag får sammandragningar, vilket jag inte får lov att få och bla bla.. Men det slutar ju alltid med att jag måste lyfta honom när Micke inte är med. Det känns som att jag ständigt smyger på tå för att han inte ska blir arg eller säga "nej" samtidigt som jag inte vill "curla" honom för mycket och ge med mig - jag förstår ju att detta är ett steg i hans utveckling. Det måste vara oerhört jobbigt och påfrestande för honom att vara så trotsig jämt.

Nu sover han i våran säng, efter att ha ätit ostmacka till lunch (!) då det var den enda som dög. Älskade söta lilla Nils; hur är det möjligt att inte vilja någonting och vara så himla trotsig?? Måtte det gå över till bebisen kommer.

Så fridfullt han sover, min lilla trotsiga två-åring som jag älskar till månen och tillbaka tusen gånger om.