BIOTHERM Aquasource Eye Perfection.
torsdag 31 januari 2013
BIOTHERM Aquasource Eye Perfection
Sömnbristen som just nu råder har gett mig trista mörka ringar under ögonen. Köpte därför ny ögonkräm idag då min gamla var slut och jag ändå inte var helt nöjd med den. Det blev en från Biotherm som mjukgör och återfuktar huden kring ögonen. Den används för att reducera påsar och mörka ringar under ögonen.
onsdag 30 januari 2013
BVC-besök
Nu för tiden är det helt plöstligt rätt svårt att passa tider eftersom det inte är jag som bestämmer längre. Trots tidsbrist (och då gick vi ändå upp över timme tidigare för att hinna) hann vi till BVC precis i tid. Jag var riktigt nyfiken på lillemans vikt då amningen funkade så bra förra veckan, och nu de senaste dagarna har det örjat klyddat igen.. Nu vill han äta oftare än var fjärde timma igen och har ibland ändå inte blivit mätt (igen) och därför fått tillägg två gånger på dygn.
Han har även blivit gnällig igen och jag satte det i samband med att han slutade med Minifom och därmed inte gick att rapa, så därför började vi med Minifomen igen.
Nätterna är heller inte roliga då han från klockan 04 till att man går upp ligger och knorrar och gnyr i sömnen, vilket jag såklart vaknar av och tror varje gång att han ville äta, vilket han inte vill då han sover. Detta gör att jag vaknar otaliga gånger från 04 till 08, i princip sover jag inte alls mellan de timmarna.. Jag är rätt trött med andra ord..
Allt det här sakerna pratade vi om idag. Jag fick inte direkt några tips mer än att han ska äta när han vill, då sköterskan sa att han kanske inne i en tillväxtfas. Sen tipsade hon om att pumpa mellan amningarna för att försöka öka mjölkproduktionen och försöka att inte stressa - vilket är lättare sagt än gjort. Amningen har stundtals blivit en ond cirkel då jag lätt blir stressad för att han inte blir mätt, vilket även stressar honom då han kan bli jätteledsen och frustrerad för att det inte kommer något. Ibland prövar han inte ens, han är liksom frustrerad redan innan han börjat suga och DET om något stressar mig. Nu ger jag amningen en sista chans - sedan ger jag faktiskt upp (även om jag verkligen verkligen vill helamma honom).
Nils hade gått upp från 3850 gram till 4090 gram och huvudomfånget från 36,5 cm till 37 cm. Han blev även mätt idag och var 51 cm lång.
Nästa BVC-besök är inte fören om en månad. Känns lite läskigt att inte ha koll på hans vikt, men allt har ju gått bra hittils och han följer sin kurva bra.
Han har även blivit gnällig igen och jag satte det i samband med att han slutade med Minifom och därmed inte gick att rapa, så därför började vi med Minifomen igen.
Nätterna är heller inte roliga då han från klockan 04 till att man går upp ligger och knorrar och gnyr i sömnen, vilket jag såklart vaknar av och tror varje gång att han ville äta, vilket han inte vill då han sover. Detta gör att jag vaknar otaliga gånger från 04 till 08, i princip sover jag inte alls mellan de timmarna.. Jag är rätt trött med andra ord..
Allt det här sakerna pratade vi om idag. Jag fick inte direkt några tips mer än att han ska äta när han vill, då sköterskan sa att han kanske inne i en tillväxtfas. Sen tipsade hon om att pumpa mellan amningarna för att försöka öka mjölkproduktionen och försöka att inte stressa - vilket är lättare sagt än gjort. Amningen har stundtals blivit en ond cirkel då jag lätt blir stressad för att han inte blir mätt, vilket även stressar honom då han kan bli jätteledsen och frustrerad för att det inte kommer något. Ibland prövar han inte ens, han är liksom frustrerad redan innan han börjat suga och DET om något stressar mig. Nu ger jag amningen en sista chans - sedan ger jag faktiskt upp (även om jag verkligen verkligen vill helamma honom).
Nils hade gått upp från 3850 gram till 4090 gram och huvudomfånget från 36,5 cm till 37 cm. Han blev även mätt idag och var 51 cm lång.
Nästa BVC-besök är inte fören om en månad. Känns lite läskigt att inte ha koll på hans vikt, men allt har ju gått bra hittils och han följer sin kurva bra.
Trött kille idag.
Usch vilket gnäll inlägg detta blev.. Det är inte så illa som det låter, och när Nils tittar på en och skiner upp i världens största leende är varje vaken nattminut värt det!!!
tisdag 29 januari 2013
söndag 27 januari 2013
Sköna söndag
Har haft en lugn och skön helg, och inte gjort så mycket vilket har varit riktigt skönt då jag är rätt trött med tanke på den sömn man missar under nattamningen. Vädret har inte direkt varit det roligaste i helgen heller, igår var vi ute på en kort promenad men nu snöar det så idag har vi bara varit inne.
Nu ska börja göra ordning maten, vi ska äta tacos och sedan en stor skål med godis ikväll!
Nu ska börja göra ordning maten, vi ska äta tacos och sedan en stor skål med godis ikväll!
Söndagsmys med lilleman.
Ha en skön söndag!
En månad post partum
För fyra veckor sedan hade jag en stor mage med en lite bebis i... Går knappt att föreställa sig nu. På ett sätt saknar jag magen, det var så mysigt att vara gravid! När jag tänker tillbaka på min graviditet kan jag bara konstatera att det var en bra graviditet! Jag hade inga besvär och kände mig pigg och fräsch. Kunde fortsätta precis som vanligt, var dock kanske lite mer begränsad än vanligt mot slutet, men absolut inget som störde.
Jag gick upp sammanlagt nio och ett halvt kilo, och kände mig fin hela graviditeten. Är tacksam att jag inte gick upp mer än vad jag gjorde och har redan nu gått ner nästan allt, har ett halvt kilo kvar. Första veckan efter graviditeten hade jag gått ner sju (!!!) kilo. En vecka efter förlossningen var det mesta av magen borta och nu är det bara "bulan" ovanför kejsarsnittet som är kvar. Provade förut idag om mina magmuskler dragit ihop sig, och det antar jag att de har då det var trångt att få emellan två fingrar.
Kejsarsnittet har tillslut läkt bra och de röda kliande utslagen jag fick främst kring såret men även över hela kroppen (vet fortfarande inte varför jag fick dem) är i princip borta. Jag har funderat på att köpa nån kräm, olja etc för att försöka reducera ärret. Använder fortfarande mammabyxor då linningen på vanliga byxor och jeans gör ont i snittet
Ibland tänker jag på förlossningen och tycker fortfarande att det är rätt jobbigt men är samtidigt så tacksam att ord inte finns för att det faktiskt slutade så bra som det gjorde. Jag läser mycket på internet om placentaavlossning och försöker på något sätt förstå varför det blev som det blev även om jag nu börjat acceptera det faktum att sånt faktiskt händer utan att det behöver finnas en förklaring till varför.
I början när vi kom hem från BB var jag orolig för det mesta som gällde Nils, allt från andning till bajskonsistens. Den oron har nästan gett med sig och det som fortfarande oroar mig är amningen, men det är bara att kämpa på. Är glad att Micke är en så lugn, rationell och trygg person för det lugnar även mig.
Magen samma dag som vattnet gick, ett dygn innan lilleman kom till världen.
Magen samma dag som vattnet gick, ett dygn innan lilleman kom till världen.
Jag gick upp sammanlagt nio och ett halvt kilo, och kände mig fin hela graviditeten. Är tacksam att jag inte gick upp mer än vad jag gjorde och har redan nu gått ner nästan allt, har ett halvt kilo kvar. Första veckan efter graviditeten hade jag gått ner sju (!!!) kilo. En vecka efter förlossningen var det mesta av magen borta och nu är det bara "bulan" ovanför kejsarsnittet som är kvar. Provade förut idag om mina magmuskler dragit ihop sig, och det antar jag att de har då det var trångt att få emellan två fingrar.
Kejsarsnittet har tillslut läkt bra och de röda kliande utslagen jag fick främst kring såret men även över hela kroppen (vet fortfarande inte varför jag fick dem) är i princip borta. Jag har funderat på att köpa nån kräm, olja etc för att försöka reducera ärret. Använder fortfarande mammabyxor då linningen på vanliga byxor och jeans gör ont i snittet
Ibland tänker jag på förlossningen och tycker fortfarande att det är rätt jobbigt men är samtidigt så tacksam att ord inte finns för att det faktiskt slutade så bra som det gjorde. Jag läser mycket på internet om placentaavlossning och försöker på något sätt förstå varför det blev som det blev även om jag nu börjat acceptera det faktum att sånt faktiskt händer utan att det behöver finnas en förklaring till varför.
I början när vi kom hem från BB var jag orolig för det mesta som gällde Nils, allt från andning till bajskonsistens. Den oron har nästan gett med sig och det som fortfarande oroar mig är amningen, men det är bara att kämpa på. Är glad att Micke är en så lugn, rationell och trygg person för det lugnar även mig.
fredag 25 januari 2013
Fredag
Känns som Nils gnällighet har minskat lite faktiskt. Han äter var fjärde, ibland vad tredje timme och det funkar bra, han verkar mätt och har därför inte fått tillägg en enda gång.
Idag har jag hunnit med massa saker, duschat, diskat, sorterat tvätt och fixat med lite smågrejer. Sånt brukar jag inte hinna när Micke jobbar då lilleman tidigare alltid krävt min uppmärksamhet och jag varit tvungen att bära på honom etc för att han inte skulle gnälka. Idag har han suttit i sin babysitter så glatt och även prövat babygymmet, vilket han tyckte var kul - iallafall ett par minuter.
Idag har jag hunnit med massa saker, duschat, diskat, sorterat tvätt och fixat med lite smågrejer. Sånt brukar jag inte hinna när Micke jobbar då lilleman tidigare alltid krävt min uppmärksamhet och jag varit tvungen att bära på honom etc för att han inte skulle gnälka. Idag har han suttit i sin babysitter så glatt och även prövat babygymmet, vilket han tyckte var kul - iallafall ett par minuter.
Byxor
De här tuffa byxorna köptre jag häromdagen till Nils. Köpte en storlek större så han får vänta lite med att använda dem.
torsdag 24 januari 2013
Nils fyra veckor
Herregud, vart tog tiden vägen?! Har det redan gått fyra veckor sedan Nils kom till värden? Det är sjukt konstigt för det känns snarare som två veckor än fyra! Det är bara att konstatera att tiden går fort när man har roligt.
Nils väger nu 3850 gram, han är fortfarande en liten kille och storlek 50 är fortfarande för stort, i blöjor har han storlek 1.
Han sover det mesta av dygnets timmar, precis som spädbarn ska göra, men när han är vaken vill han gärna ha ögonkontakt med en och följer en gärna med blicken. På eftermiddagarna har han sin mest vakna period. I början avskydde han att ligga på skötbördet men nu tycker han det är fina fisken att ligga där och beundra den fina mobilen med de färgglada insekterna som hänger ovanför. I lördags, 19/1 kom första riktiga leendet när jag satt och pratade med honom.
Nils fyra veckor.
En dag gammal och fyra veckor gammal.
Samma kille - i samma byxor! Kinderna ser jag nu är mer runda nu jämfört med då.
Han sover det mesta av dygnets timmar, precis som spädbarn ska göra, men när han är vaken vill han gärna ha ögonkontakt med en och följer en gärna med blicken. På eftermiddagarna har han sin mest vakna period. I början avskydde han att ligga på skötbördet men nu tycker han det är fina fisken att ligga där och beundra den fina mobilen med de färgglada insekterna som hänger ovanför. I lördags, 19/1 kom första riktiga leendet när jag satt och pratade med honom.
Glad kille på skötbordet.
Tänk så fort tiden går, här är han bara sex timmar gammal ♥
Vilken vänding livet tog när Nils kom, livet har fått en helt ny mening och jag skulle göra allt för denna lilla varelse!
onsdag 23 januari 2013
Mamma-bebis fika
Efter BVC idag tog vi en promenad till Elin och Elvin för att fika med fyra andra snygga mammor och söta bebisar. Elin hade laddat upp med en massa godsaker som färskpressad juice, Nespressokaffe, nybakt kaka och massa god frukt. Det blev en massa mammasnack och även snack om andra trivsamma saker.
Redo för fika!
Söta bebisar!
Nils (ögontjänaren) sov som ett ljus i sin vagn under hela fikan.
Massa gott!
Pernilla och Elin.
Jeanette och Lina.
BVC-besök
Även om jag tycker att amningen strulat upplever jag att Nils blivit tyngre då jag fort blir trött i armen när jag bär omkring på honom. Och mycket riktigt, för idag har vi varit på BVC och Nils hade gått upp från 3430 gram till 3850 gram! Så nåt tillägg behöver han alltså inte ha! Därför tyckte sköterskan att vi skulle pröva en ny taktik med amningen. Eftersom han svänger så i hur han äter (vissa dagar kan det gå huuur många timmar som helst, och andra dagar vill han äta precis hela tiden) tyckte hon att jag skulle ha is i magen och försöka få honom att inte äta så ofta som han gör då hon misstänkte att han kanske blir trött av att äta så ofta och därmed inte orkar äta så mycket vilket gör att han blir hungrig ofta - dvs en ond cirkel. Jag har ju tyckt att det är jobbigt då det går "för många"timmar mellan amningstillfällena och även här skulle jag ha is i magen och låta honom själv säga till när han vill äta (vilket jag ju tyckt varit jobbigt när det gått för "många" timmar). Så nu prövar vi helt enkelt att se ifall han kan äta mer sällan - men då att han är mer pigg och därmed orkar äta mer.
Trött kille som inte alls ville gå upp imorse.
måndag 21 januari 2013
Promenad
ÄNTLIGEN får jag börja lyfta igen, så nu kan jag ta mig utanför lägenheten med vagnen - vilken frihet! Har känns som ett fängelse att vara hemma på dagarna eftersom jag var beroende av att någon hjälpte mig ned för trapporna (det är förövrigt tre trappsteg, egentligen ingenting, men får man inte lyfta så får man ju inte) med vagnen.
Vädret visade sig från sin bästa sida med en stor sol idag, så jag tog vagnen och gick en runda runt Pildammsparken.
Vädret visade sig från sin bästa sida med en stor sol idag, så jag tog vagnen och gick en runda runt Pildammsparken.
För övrigt har kejsarsnittssåret läkt ihop nu och utslagen på kroppen nästa helt gett med sig. Det är bara på magen, ovanför snittet som jag fortfarande har kvar utslag. Det går helt klart åt rätt håll! Min forna mage är dock ett minne blott, vet inte om det är kejsarsnittet som gjort det men ovanför snittet har jag som en bula. Hoppas till tusen att det är någon slags svullnad som kommer försvinna med tiden. Å andra sidan kanske det inte är hela världen, jag fick ju världens finaste pojk!
Helgen
Kan inte direkt stoltsera med att jag haft en bra helg. Nils har varit fortsatt gnällig och jag har inte kunnat sätta fingret på varför. I torsdags började vi ge honom Minifom som egentligen inte haft någon effekt, mer än att han nu helt plötsligt rapar då vi rapar honom (detta har varit i princip omöjligt innan så därför la vi nästan ner det eftersom han aldrig rapade efter att han ätit). Skulle ju även prova att ge honom tillägg, men det tog emot så mycket så jag höll mig ett par dagar då jag så innerligt gärna vill att amningen ska fungera plus att jag ville veta om det var Minifomen eller tillägget som gjorde att han blev mindre gnällig.
I lördags var Micke inte hemma vilket jag tyckte var riktigt jobbigt eftersom jag hade sett fram emot lite avlastning från en gnällig Nils.. Hur som helst så provade vi att ge Nils tillägg på kvällen då han fortfarande var hungrig efter amningen. Han åt!! Jädrar vad han åt, stackars pojken var nog jättehungrig och det gav mig superdåligt samvete... På natten vakande han inte för att äta vilket gjorde mig orolig (kan en bebis glömma av att han är hungrig och därmed glömma bort att äta??), mina bröst ville däremot (helt jädra plöstligt, eftersom de annars är tomma som två små hängande taxöron) att Nils skulle äta för sillisarna var tillbaka. Jag blev livrädd att jag skulle få mjölkstockning - så klockan tre på natten stod jag i köket och pumpade i en timma... Usch vilken jobbig dag och natt lördag var...
Söndagen började betydligt bättre med en glad bebis som åt och därmed en glad mamma. Jag skulle träffa Jennifer och Sara för en fika på eftermiddagen. Men en stund innan vi skulle iväg och träffa dem hade Nils helt plötsligt inte ätit igen på flera timmar, så då blev jag sönderstressad för det eftersom jag insåg att han skulle vilja ät när vi väl kommit iväg för att fika. Egentligen störs jag inte av att amma "offentligt" men jag blir jättestressad över vetskapen att andra människor kan ta illa vid sig eller rentav tycka det är osmakligt och äckligt. Och mycket riktigt ville han äta när vi kom fram så det fick han såklart göra. Och givetvis var där en surgubbe som satt framför mig och blängde irriterat på mig när jag försökte amma (för det gick sådär eftersom jag var uppjagad blev Nils också det), så då blev jag stressad för det.. SUCK!
Jag vet inte riktigt vart denna stress och hysteri gällande timmar som går mellan amningen kommer ifrån, eller jo, det vet jag visst det.. Det kommer från BB när de sa att Nils var tvungen att äta MINST var fjärde timme dygnet runt annars var jag tvungen att klä av honom och byta blöja för att han skulle vakna ordentligt för att kunna äta (läs skrika - för det var det han gjorde i början när han blev avklädd). Och åt han då inte i MINST tio minuter var jag tvungen att vara lite elak mot honom genom att lägg en kall blöt servett på honom så att han vaknade igen (och det gjorde så oerhört ont i mitt hjärta att behöva "plåga" honom, även om det var för en bra sak). Det är därifrån denna fixering vid tider kommer ifrån. Och fixeringen håller på att göra mig galen... Ringde mamma igår och var helt förstörd pga av detta eftersom det tar upp så mycket av min tid att hålla reda på när han åt sist osv... Som vanligt kändes det mycket bättre efter mammas pepp och jag har idag försökt att inte tänka på tider över huvudtaget. Usch, det här med amning är verkligen ingen dans på rosor...
I lördags var Micke inte hemma vilket jag tyckte var riktigt jobbigt eftersom jag hade sett fram emot lite avlastning från en gnällig Nils.. Hur som helst så provade vi att ge Nils tillägg på kvällen då han fortfarande var hungrig efter amningen. Han åt!! Jädrar vad han åt, stackars pojken var nog jättehungrig och det gav mig superdåligt samvete... På natten vakande han inte för att äta vilket gjorde mig orolig (kan en bebis glömma av att han är hungrig och därmed glömma bort att äta??), mina bröst ville däremot (helt jädra plöstligt, eftersom de annars är tomma som två små hängande taxöron) att Nils skulle äta för sillisarna var tillbaka. Jag blev livrädd att jag skulle få mjölkstockning - så klockan tre på natten stod jag i köket och pumpade i en timma... Usch vilken jobbig dag och natt lördag var...
Jag vet inte riktigt vart denna stress och hysteri gällande timmar som går mellan amningen kommer ifrån, eller jo, det vet jag visst det.. Det kommer från BB när de sa att Nils var tvungen att äta MINST var fjärde timme dygnet runt annars var jag tvungen att klä av honom och byta blöja för att han skulle vakna ordentligt för att kunna äta (läs skrika - för det var det han gjorde i början när han blev avklädd). Och åt han då inte i MINST tio minuter var jag tvungen att vara lite elak mot honom genom att lägg en kall blöt servett på honom så att han vaknade igen (och det gjorde så oerhört ont i mitt hjärta att behöva "plåga" honom, även om det var för en bra sak). Det är därifrån denna fixering vid tider kommer ifrån. Och fixeringen håller på att göra mig galen... Ringde mamma igår och var helt förstörd pga av detta eftersom det tar upp så mycket av min tid att hålla reda på när han åt sist osv... Som vanligt kändes det mycket bättre efter mammas pepp och jag har idag försökt att inte tänka på tider över huvudtaget. Usch, det här med amning är verkligen ingen dans på rosor...
Min lilla söta älskade unge - att man kan älska någon så mycket efter så kort tid ♥
torsdag 17 januari 2013
Soffmys
Idag har Nils och jag en soffmysardag. Han är lika "gnällig" som innan men blir för det mesta nöjd då han blir buren eller får ligga på bröstet och mysa. Tror helt enkelt att han vill ha närhet och kärlek, och det är klart han ska få!
Micke började jobba i måndags, dock bara halvtid. Så på dagarna klarar Nils och jag oss själva. Innan lunchtid är det hektiskt. Då ska jag tvätta och klä mig, äta frukost (som jag alltid optimistiskt tänkt tror att jag ska hinna äta innan Nils vill äta, vilket jag aldrig har hunnit - men ändå ska jag likt förbannat fixa ordning frukost som sedan står och blir oätlig), tvätta och klä på Nils, ge honom mat osv osv. Sen vid 13-tiden då brukar Nils sova ett par timmar och då kan jag hinna plocka undan lite, diska, läsa bloggar osv. Sen kommer äntligen finaste Micke hem och då lagar vi mat tillsammans (eller försöker iallafall, det brukar oftast sluta med att Micke lagar mat och diskar och fixar och jag sitter i soffan och ammar). Vi har det himla mysigt alla tre hur som helst! Önskar dock att Nils hade lite lättare att komma till ro nattetid, då ligger han gärna och "gnäller" (han skriker alltså inte, utan gnyr mer) och spottar ut nappen och så får man stoppa in den och precis när han börjar komma till ro och ska somna spottar han ut nappen och gnyr och så håller det på så en stund.
onsdag 16 januari 2013
BVC-besök
Allt tar så himla mycket längre tid nu när man har en liten som bestämmer, så att passa tider är inte det lättaste.. Idag hade vi tid till BVC och vi kom på sekunden i tid, och då bor vi tio meter från BVC.. Haha! Hur som helst så gick det bra och lilleman har ökat från 3200 gram till 3430 gram.
Vi hade en lång disskusion om amning då Nils de senaste eftermiddagarna och kvällarna inte verkart nöjd då han ätit. Sen är han mer gnällig särskilt kvällstid. BVC-sköterskan tyckte att vi skulle prova tillägg på eftermiddagen och kvällen då han inte verkar nöjd och även pröva droppar för magen ifall det är magen han har ont i.
Vår lägenhet är ju rätt kall vilket jag skrivit om tidigare. När vi hade hembesök av BVC påtalade jag också det, eftersom Nils är så liten tänkte jag att det kanske påverkade honom. Men då sa sköterskan att hon inte alls tyckte att det var kallt i lägenheten (det var det iofs inte den dagen, då hade vi 20 grader) och att det var bättre att bebisar hade det lite kyligare än för varmt. Så jag har inte tänkt så mycket mer på "värmen" i lägenheten och Nils.
Idag har vi 17-18 grader och det är kallt! När vi skulle gå hem från BVC var Nils lite skrikig men så fort han fick på sig sin fleeceoverall blev han tyst vilket jag påpekade att han alltid blir då han får den på sig. Sköterskan sa att hon minns att jag sagt att det var kallt i vår lägenhet och hon märkt att hans hud blev "marmorerad" då jag tog av honom hans kläder när han skulle vägas. Hon sa därför att vi skulle prova med varmare filtar, sova i overallen osv, och att det kanske kunder vara kylan som gjort att han är mer gnällig. Så vi provar helt enkelt att få honom lite varmare. Är dock rädd att han blir för varm - det sägs ju att spädbarn inte ska ha det för varmt då det kan öka risken för plöstlig spädbarns död..
Det gör ont i mammahjärtat när man märker att ens barn inte är riktigt nöjd... Han är inte skrikig, men gnällig vilket han som sagt inte brukar vara. Hoppas hoppas hoppas att antingen tillägg, magdroppar eller värme gör honom glad!
Vi hade en lång disskusion om amning då Nils de senaste eftermiddagarna och kvällarna inte verkart nöjd då han ätit. Sen är han mer gnällig särskilt kvällstid. BVC-sköterskan tyckte att vi skulle prova tillägg på eftermiddagen och kvällen då han inte verkar nöjd och även pröva droppar för magen ifall det är magen han har ont i.
Vår lägenhet är ju rätt kall vilket jag skrivit om tidigare. När vi hade hembesök av BVC påtalade jag också det, eftersom Nils är så liten tänkte jag att det kanske påverkade honom. Men då sa sköterskan att hon inte alls tyckte att det var kallt i lägenheten (det var det iofs inte den dagen, då hade vi 20 grader) och att det var bättre att bebisar hade det lite kyligare än för varmt. Så jag har inte tänkt så mycket mer på "värmen" i lägenheten och Nils.
Idag har vi 17-18 grader och det är kallt! När vi skulle gå hem från BVC var Nils lite skrikig men så fort han fick på sig sin fleeceoverall blev han tyst vilket jag påpekade att han alltid blir då han får den på sig. Sköterskan sa att hon minns att jag sagt att det var kallt i vår lägenhet och hon märkt att hans hud blev "marmorerad" då jag tog av honom hans kläder när han skulle vägas. Hon sa därför att vi skulle prova med varmare filtar, sova i overallen osv, och att det kanske kunder vara kylan som gjort att han är mer gnällig. Så vi provar helt enkelt att få honom lite varmare. Är dock rädd att han blir för varm - det sägs ju att spädbarn inte ska ha det för varmt då det kan öka risken för plöstlig spädbarns död..
Provar nya babysittern med overallen (!) på.
Det gör ont i mammahjärtat när man märker att ens barn inte är riktigt nöjd... Han är inte skrikig, men gnällig vilket han som sagt inte brukar vara. Hoppas hoppas hoppas att antingen tillägg, magdroppar eller värme gör honom glad!
tisdag 15 januari 2013
Tulpaner
Tulpaner är en av mina favoritblommor, särskilt nu när vårlängtan är extra stor! En bukett tulpaner livar upp ett helt rum och gör en lite extra glad. Inatt har det kommit massa snö här i Malmö och just nu yr snön utanför fönstret. Jag älskar snö, men längtan efter våren är faktiskt större så nu vill jag inte ha mer snö!
måndag 14 januari 2013
Att amma
När jag var gravid hade jag en helt annan bild av amning än vad jag har idag. Jag trodde att det var enkelt, att det bara var att lägga till barnet och så bara fungerade amningen av sig självt liksom. Att amma är rogivande och hur mysigt som helst, och man knyter verkligen an till sitt barn - så länge det fungerar bra.
Att amma är inte alltid en dans på rosor. Eftersom Nils kom till världen med kejsarsnitt missade han den första viktiga tiden för att få igång amningen. När en förlossning går som den ska läggs bebisen på mammas bröst så fort bebisen kommit ut. Bebisen söker då själv efter bröstet och stimulerar mjölkproduktionen att komma igång. Så var det ju inte vårat fall. Nils fick tillägg två gånger efter förlossningen, när jag låg på postop, så när jag började vakna till liv igen var han inte alls intresserad av att äta vilket gjorde att min mjölkproduktion inte kom igång. Därför har vi haft det lite problematiskt med amningen som nu (peppar peppar) fungerar som den ska.
Min bästa vän Emelie fick mjölkstockning, och det gick tyvärr så illa att hon låg på sjukhus och blev opererad. Hon och hennes bebis kom hem från sjukhuset precis innan jul, kanske inte det man drömmer om när man bara vill vara hemma med sin nya lilla familjemedlem. Hon och min mamma har därför tjatat på mig om hur viktigt det är att ta hand om sina bröst för att amningen ska fungera. Och eftersom amningen nu äntligen fungerar för mig och Nils tänkte jag därför ge er de tips som fungerat för mig, sånt som jag själv hade velat veta innan jag började amma.
Att amma är inte alltid en dans på rosor. Eftersom Nils kom till världen med kejsarsnitt missade han den första viktiga tiden för att få igång amningen. När en förlossning går som den ska läggs bebisen på mammas bröst så fort bebisen kommit ut. Bebisen söker då själv efter bröstet och stimulerar mjölkproduktionen att komma igång. Så var det ju inte vårat fall. Nils fick tillägg två gånger efter förlossningen, när jag låg på postop, så när jag började vakna till liv igen var han inte alls intresserad av att äta vilket gjorde att min mjölkproduktion inte kom igång. Därför har vi haft det lite problematiskt med amningen som nu (peppar peppar) fungerar som den ska.
Min bästa vän Emelie fick mjölkstockning, och det gick tyvärr så illa att hon låg på sjukhus och blev opererad. Hon och hennes bebis kom hem från sjukhuset precis innan jul, kanske inte det man drömmer om när man bara vill vara hemma med sin nya lilla familjemedlem. Hon och min mamma har därför tjatat på mig om hur viktigt det är att ta hand om sina bröst för att amningen ska fungera. Och eftersom amningen nu äntligen fungerar för mig och Nils tänkte jag därför ge er de tips som fungerat för mig, sånt som jag själv hade velat veta innan jag började amma.
★ Dagarna efter förlossningen när mjölkproduktionen börjar komma igång värker det en hel del i brösten, men det försvinner efter ett par tre dagar. Detta hade jag ingen aning om trodde att det alltid skulle göra så ont och tänkte att jag aldrig skulle fixa att amma, men det släpper som sagt. Att duscha brösten varmt, eller värma dem med hårtorken, massera dem med bodylotion eller olja lindrar smärtan.
Har ni undrat hur ni skulle se ut med ett par silikonbröst? Här har ni er chans! Haha, jag ångrar att jag inte tog kort för jädrar vad stora och hårde de blev!
★ I början är det lätt att få sår på bröstvårtorna. För att undvika sår är det bra att de första dagarna innan brösten vant sig vid denna nya aktivitet smörja bröstvårtorna med bröstmjölk. Handmjölka därför ut lite bröstmjölk efter varje amning. Jag smörjde även med en salva som heter Purelan och finns attt köpa på Apoteket, och jag fick inte ett enda sår på någon av mina bröstvårtor.
★ Se till att barnet suger rätt! Så lite som möjligt av vårtgården ska synas. Barnets näsa och haka ska vara fria och underläppen ska puta utåt. När barnet släppt bröstvårtan ska den inte vara sned, utan peka rakt fram. Det ska heller inte göra ont när barnet suger. Precis när barnet börjar suga kan det däremot känns lite mer, men det ska sedan släppa!
★ Nu på vintern är det superviktigt att inte gå utomhus utan att hålla brösten varma, risken finns annars att man får mjölkstockning. Ha fetvadd i bh:n eller linda en varm halsduk runt bröstkorgen.
Hoppas att dessa tips kan hjälpa blivande mammor - för det är himla mysigt att amma! Mitt mammahjärta smälter verkligen när Nils stora blå ögon tittar upp på mig när han äter! Han blir helt hysterisk när han är hungrig och man precis ska lägga till honom, då vänder han nästan alltid huvudet åt fel håll och blir så arg för att där inte är något bröst, eller så får han in sin egen hand i sin mun och blir minst lika arg eftersom där inte kommer någon mjölk från handen. När han har ätit och är mätt och nöjd ser han euforiskt hög och påverkad ut och det ger mig ett gott skratt.
lördag 12 januari 2013
Avène Soothing Moisture Mask
Såhär på vintern blir min hud gärna torr, glåmig och allmänt trist. Dagarna innan Nils kom till världen köpte jag därför en ansiktsmask från Avène som jag helt glömt bort. Hittade den häromdagen och prövade den igår. Måste säga att jag gillar den! Den återfuktar verkligen och partier som varit torra tex på hakan är ett minne blott.
Avène Soothing Moisture Mask.
fredag 11 januari 2013
Fredagsfika
Mötte upp Jeanette, Lina och Elin för en fredagsfika på Starbucks förut idag. Nils fick en mysig Benettonfilt och en ljusblå söt body av mammorna, superuppskattat!
Känns så kul att äntligen komma ut och börja göra lite saker. Micke och jag har det massa mysigt här hemma i vår bebisbubbla, men det är ändå så himla skönt att att komma ut en sväng, oavsett om det är en promenad till mataffären med Micke eller en träff med mammorna.
Känns så kul att äntligen komma ut och börja göra lite saker. Micke och jag har det massa mysigt här hemma i vår bebisbubbla, men det är ändå så himla skönt att att komma ut en sväng, oavsett om det är en promenad till mataffären med Micke eller en träff med mammorna.
På måndag börjar Micke jobba igen, känns trist samtidigt som det ska bli roligt att få lite rutin på vardagen för Nils och mig. Jag har sån himla tur att Micke bara ska jobba 50% nästa vecka, så att vi alla tre får en liten inkörningsperiod på vårt nya liv. Tror det uppskattas lika mycket av alla tre att han jobbar 50%, inte minst av mig som har svårt att göra saker så fort Micke inte är hemma eftersom jag fortfarande inte får lyfta osv.
torsdag 10 januari 2013
onsdag 9 januari 2013
BVC-hembesök
Startade denna onsdag med ett besök på hud där jag fick två olika salvor utskrivna mot mina ustlag och min klåda. Det var två läkare som tittade på mig och de trodde att jag fått en överraktion mot något av de förband jag haft, därför ska jag få göra ett test på ryggen med olika förband för att se vad det är jag inte tål. Jag fick två salvor utskrivna för att lindra klådan och minska utslagen. Op-såret gjorde de inget med, men Micke ska byta Steri stripsen imorgon och de jag har nu verkar jag tåla, så det går nog och rätt håll nu!
På eftermiddagen hade vi var BVC-sköterska här på hembesök. Vi fick massa broschyrer och böcker, pratade om hur vi tycker att det är här hemma nu när Nils är här. Micke och jag ställde massa massa frågor och fick lika många bra svar, hon är jättebra vår BVC-sköterska.
Nils hade gått upp från 3080 till 3200 gram, kändes skönt med bekräftelse på att amningen fungerar som den ska!
Nils och Micke gjorde mig sällskap på sjukhuset.
På eftermiddagen hade vi var BVC-sköterska här på hembesök. Vi fick massa broschyrer och böcker, pratade om hur vi tycker att det är här hemma nu när Nils är här. Micke och jag ställde massa massa frågor och fick lika många bra svar, hon är jättebra vår BVC-sköterska.
Nils hade gått upp från 3080 till 3200 gram, kändes skönt med bekräftelse på att amningen fungerar som den ska!
Nu ska vi äta årets första semla, och jag kan lova er att det inte blir den sista!
tisdag 8 januari 2013
Mammafika
För att bryta allt negativt och få lite positiv energi gick jag och Nils idag bort till Pernilla och Astrid för en mammafika. Riktigt skönt att komma hemifrån en sväng och ladda lite ny energi och få prata med fyra andra fina mammor. När jag kom hem sen kände jag mig på mycket bättre humör.
Pernilla bjöd på massa godsaker!
Nils sov så snällt i sin vagn.
När vi kom hem sen var Nils lite gnällig och inget var bra. Blöjan var torr, magen mätt osv. Så fort jag la tillbaka honom i hans säng började han grymta, så jag tror det var lite extra kärlek och närhet han vill ha då han tystnade på en gång när jag la honom på mitt bröst i hans blåa varma favoritfilt.
Somnar bäst i sin gosfilt på mammas bröst.
måndag 7 januari 2013
Uppgiven
Jag fattar inte varför jag har sån otur? Var på vårdcentralen idag dels för att ta bort en liten knöl på låret och även för att titta på op-såret då jag fick ta bort agrafferna tidigare än vad jag skulle då jag inte tålde dem. Igår fick jag röda kliande prickar runt op-såret som idag spritt sig över hela kroppen. Kring op-såret är det inte ens prickar längre utan hela huden upp över navlen är illröd och kliande - ser ut som tjock gropig elefanthud... På vårdcentralen tog de därför bort stripsen som satt över op-såret istället för agrafferna och doktorn fick titta på såret även idag. Hon skrev akutremiss till KK då hon inte riktigt visste vad mina kliande ustlag över kroppen berodde på eller vad hon skulle göra med mig. Knölen på låret vågade hon inte ta bort idag eftersom min kropp ser ut som det gör.
På KK tittade de på mig och skrev ut Tavegyl, inget annat gjordes eller skulle göras enligt den doktorn (som förövrigt var riktigt otrevlig och osympatisk)... Hon tyckte alltså att jag skulle gå omkring med ett stort sår på magen där sårkanterna på vissa ställen inte ens går ihop. Det var tydligen för sent att sy ihop sårkanterna och då jag fått en allergisk reaktion - troligtvis mot Steri stripsen ville de inte sätta på nya. Jag föreslog att de kunda prova andra strips, men nej, det behövdes inte enligt dotkorn, och nu citerar jag henne: "det bara är en fråga av estetik hur såret läker ihop". Vad hon menade var alltså att mitt sår är läkt underifrån, och delvis överifrån, men inte helt och det kommer bli skitfult när det läkt klart eftersom sårkanterna inte går ihop men detta gör inget, mer än att det kommer se ut som fan. Jag försökte verkligen få henne att förstå att jag inte vill ha ett fult ärr, men det gick verkligen inte att få henne att förstå, nej, det skulle vara så enligt henne...
Jag känner mig så uppgiven och maktlös. Är trött på att ingen i sjukvården vill ta hand om mig, de bara skickar mig vidare hela tiden. Jag är trött på att flänga fram och tillbaka (har min vårdcentral i Lund). Inte en enda dag sen vi kom hem från BB har jag fått vara hemma och bara vara med Micke och Nils, inte en enda dag! Snart har det gått två veckor sen vi kom hem och ännu har jag inte hunnit njuta fullt ut av vår fina son då det hela tiden är något som som måste fixas eller tjatas på eller åka till... Imorgon tänker jag göra ett sista försök vad gäller operationssåret - jag ska ringa till hud och fråga ifall de vill hjälpa mig att få ihop sårkanterna så att de redan fula såret inte behöver bli ännu fulare.
Nu blev det ytterligare ett tråkigt och gnälligt inlägg, men idag är jag ledsen och uppgiven och kände verkligen att jag behövde få skriva av mig. Nu ska jag ta en Tavegyl och hoppas på att det slutar klia över hela min kropp så att jag åtminstone får några timmars sömn inatt.
På KK tittade de på mig och skrev ut Tavegyl, inget annat gjordes eller skulle göras enligt den doktorn (som förövrigt var riktigt otrevlig och osympatisk)... Hon tyckte alltså att jag skulle gå omkring med ett stort sår på magen där sårkanterna på vissa ställen inte ens går ihop. Det var tydligen för sent att sy ihop sårkanterna och då jag fått en allergisk reaktion - troligtvis mot Steri stripsen ville de inte sätta på nya. Jag föreslog att de kunda prova andra strips, men nej, det behövdes inte enligt dotkorn, och nu citerar jag henne: "det bara är en fråga av estetik hur såret läker ihop". Vad hon menade var alltså att mitt sår är läkt underifrån, och delvis överifrån, men inte helt och det kommer bli skitfult när det läkt klart eftersom sårkanterna inte går ihop men detta gör inget, mer än att det kommer se ut som fan. Jag försökte verkligen få henne att förstå att jag inte vill ha ett fult ärr, men det gick verkligen inte att få henne att förstå, nej, det skulle vara så enligt henne...
Jag känner mig så uppgiven och maktlös. Är trött på att ingen i sjukvården vill ta hand om mig, de bara skickar mig vidare hela tiden. Jag är trött på att flänga fram och tillbaka (har min vårdcentral i Lund). Inte en enda dag sen vi kom hem från BB har jag fått vara hemma och bara vara med Micke och Nils, inte en enda dag! Snart har det gått två veckor sen vi kom hem och ännu har jag inte hunnit njuta fullt ut av vår fina son då det hela tiden är något som som måste fixas eller tjatas på eller åka till... Imorgon tänker jag göra ett sista försök vad gäller operationssåret - jag ska ringa till hud och fråga ifall de vill hjälpa mig att få ihop sårkanterna så att de redan fula såret inte behöver bli ännu fulare.
Nu blev det ytterligare ett tråkigt och gnälligt inlägg, men idag är jag ledsen och uppgiven och kände verkligen att jag behövde få skriva av mig. Nu ska jag ta en Tavegyl och hoppas på att det slutar klia över hela min kropp så att jag åtminstone får några timmars sömn inatt.
Ut med julen
Igår städade vi bort julen här hemma. Hur mysigt det än är med allt julpynt så är det så himla tråkigt att ta bort det... Men nu är det väck och istället har vi hängt upp våriga gardiner och lagt de nya kuddarna och filten i sofforna som vi fick i julklapp av Marianne. Känns skönt att det är nytt år och att våren är på väg!
Jag har tänkt köpa två likadan kuddar till och ha flaggkuddarna i två-sitssoffan och stjärnkuddarna i tre-sittssoffan.
Turkost och rosa i matrummet.
Fina rosor som Nils fick av sin mormor och morfar häromdagen.
söndag 6 januari 2013
Förlossningsberättelse
På juldagen 25/12 var Micke ute med några kompisar. Inte för att jag trodde att något skulle hända, men för säkerhets skull bad jag honom att bara dricka nån öl, tyckte det skulle vara oerhört pinsamt att ha en sambo som luktar alkohol med mig på förlossningen. Micke lovade att kolla sin mobil var tionde minut ifall han skulle missa om jag ringde ifall något hände.
Under kvällen innan Micke gick hemifrån hade jag två gånger känt av molande krampande mensvärkssmärta som jag inte tidigare känt. Tänkte inte så mycket mer på det. Tittade på Änglagård på tv:n och grejade med datorn. Lyckades såklart att spilla ut en hel kopp kaffe på vår vita soffa. Den jättestora kaffefläcken hamnade såklart på ett sånt ställe där det var minimalt med plats för mig att göra rent. Men jag skulle bestämt ta bort fläcken innan den torkade in. Så jag stod där på knä i det minimala hörnet och gned och gned och gned med varmvatten och galltvål. Fläcken gick inte bort och jag började om proceduren. Detta var rätt krävande och jag var helt slut när jag tillslut insåg att fläcken inte skulle gå bort helt. Då var klockan tolv på natten och jag var jättetrött. Därför gick jag och la mig. Vaknade en timme senare av att jag var kissnödig, och gick därför på toaletten. En timme senare vaknade jag igen, var inte så jättekissnödig, men gick ändå på toaletten. Precis när jag skulle sätta mig ned kände jag att det rann - utan att jag kissade. Flyttade mig därför från toastolen för att kunna se om det fortfarande rann, och jodå, visst var det vattnet som gick där klockan 02 på natten. Ojoj, kände jag, och ringde Micke som såklart inte svarade. Skickade ett sms att han genast skulle sluta dricka och ta sig hemåt då vattnet hade gått. Ringde sedan förlossningen eftersom bebisen inte var fixerad. De ville att jag skulle komma in för kontroll på en gång. Så när Micke kom hem tvingade jag in honom i duschen, även fast att han inte luktade någon alkohol eftersom han inte vågat dricka något. Vi packade ihop de sista grejerna till BB-väskan och ringde en taxi. Jag hade då små sammandragningar/värkar precis som de jag känt av tidigare på kvällen. Det kändes så spännande att vi kanske skulle bli föräldrar under natten!
På förlossningen gjordes CTG som visade att allt var som det skulle med bebisen imagen. Det kontrollerades att det var fostervatten som rann och CRP togs. Barnmorskan kände på magen att bebisen i princip var fixerad och vi fick därför åka hem igen med en ny tid den 27/12 klockan 07:30 då jag inte hade så mycket värkar. Kändes rätt snopet att ringa en taxi igen för att åka hem. Självklart var det samma taxichaufför som kört oss till förlossningen bara en stund innan som kom och hämtade oss nu igen, vilket ju såklart kändes rätt pinsamt - falskt alarm liksom.
När vi kom hem sen vid halv fem på morgonen den 26/12 tog jag två Alvedon och gick och la mig för att försöka sova. Då hade jag värkar, men de var inte så smärtsamma och kom med långa mellanrum. Behöver jag säga att jag inte sov någonting resterande av den natten/morgonen? På förmiddagen fotade jag magen och gjorde ett vecka 41-inlägg. Sedan gick vi på mellandagsrea för att köpa jeans till Micke. Det kan låta konstigt, men jag hade värkar då, men tyckte inte att de var så jobbiga. Visst, när vi stod inne på Carlings och jag fick en värk såg jag nog lite halvt märklig ut när jag stod och grimaserade med ansiktet men så mycket farligare var det inte. Jag visste ju att det skulle göra helt fruktansvärt mycket mer ont, så jag antog att det inte skulle bli någon bebis fören vi skulle åka in till sjukhuset den 27:e. Under dagen kände jag inte bebisen så mycket, vilket jag var rätt orolig över, men tänkte att den minskade mängden med fostervatten kanske gjorde att jag kände honom mindre. Var ju inne på kontroll 24/12 för minskade fosterrörelser och då såg allt bra ut, jag kände mig därför lite besvärlig om jag skulle ringa och tjata på dem om detta igen och intalade mig själv att det nog inte var någon fara.
När vi kom hem sen på eftermiddagen fixade och donade jag här hemma. Vi tvättade lite tvätt och när vi stod nere i tvättstugan laddade jag för skojs skull ner en värk-app för att kunna se hur ofta och hur länge mina värkar varade. Då var det ca fem till sex minuter mellan och de varade i ca 40 sekunder. Tyckte fortfarande inte att värkarna var så farliga, jag hade ställt in mig på något mycket värre. Micke köpte pizza så att jag skulle kunna ladda upp ordentligt. Vi klockade värkar under kvällen, jag duschade och fönade håret, vek bebiskläder, rensade tänderna med tandtråd, filade fötterna osv mitt bland mina värkar som då kom med tre till fyra minuters mellanrum och varade i ca 60 sekunder. Helt ärligt måste jag säga att det är lite dimmigt från det att jag ätit pizzan vid 20-tiden, men jag minns ändå att jag duschade osv. När värkarna var riktigt jävla jobbiga stod jag i vårt matrum och hängde över skåpet där inne eller så stod jag i hallen och hängde i bokhyllan. Men jag förväntade mig ändå att värkarna skulle bli ändå värre och när Micke ville att vi skulle åka in vägrade jag - jag var livrädd att jag skulle bli hemskickad igen för att jag inte öppnat mig tillräckligt. Min mamma och Mickes mamma hade under dagen tjatat på mig att inte vänta för länge med att åka in till förlossningen, men jag var fast besluten att inte bli hemskickad. Vid 21:30 tiden ringde jag in till förlossningen och berättade att jag hade tre minuter mellan värkarna och att de var lite mer än en minut långa. Barnmorskan sa att jag fick komma in om jag ville, men att jag inte behövde ha allt för bråttom. Jag provade därför TENS:en, men då jag inte hade ont i ryggen över huvudtaget och det var dels där man skulle sätta plattorna förkastade jag den helt. Däremot fick jag sjukt ont i låren vid varje värk! Vid 23-tiden började jag inse att jag inte skulle klara mig hemma så mycket längre till och Micke ringde därför en taxi. Då började jag oroa mig för hur i helvete jag skulle kunna sitta i en taxi med mina värkar (och då bor vi nära sjukhuset!), så därför stod jag utanför taxin och väntade in nästa värk för att skynda mig in i taxin när den var över, sedan stod jag som i brygga när nästa värk kom, för jag kunde absolut inte sitta ner!
Väl på förlossningen fick vi världens bästa barnmorska, undersköterska och läkare! De var helt fantastiska och undersköterskan var hur rolig som helst! Att ha så bra stöd från personal med humor, trygghet och omtanke gjorde att allt gick så mycket lättare. De kopplade upp mig på CTG och såg omgående att bebisen inte hade det bra i magen. Vid varje värk jag gick hans hjärtljud ner. De kopplade därför på en skalpelektrod på hans huvud för att bättre kunna kontrollera hur han hade det inne magen och tog laktatprover från hans huvud. Jag var då bara öppen tre centimeter. Eftersom han inte hade det bra inne i magen och hjärtljuden gick ner fick jag Bricanyldropp för att avstanna värkarna. Jag sattes på fasta, ifall det skulle bli ännu sämre med bebisen, dvs ifall det skulle bli kejsarsnitt. Men när mina värkar avtog gick hjärtljuden upp. Läkaren gjorde ultraljud för att se hur mycket fostervatten som fanns i magen. Det visade sig att det var alldeles för lite fostervatten, därför fick jag natriumklorid-dropp i en kateter för att vätska upp livmodern och då mådde bebisen bättre! Fastan avbröts och jag fick börja äta och dricka vilket var såå skönt då jag var riktigt törstig! Skulle dock inte druckit, för då blev jag kissnödig och att ha värkar och vara kissnödig var ingen höjdare! Det var ingen som trodde på mig när jag sa att jag var kissnödig då det är vanligt att man känner sig kissnödig ju längre ned bebisen kommer. Eftersom jag låg uppkopplad med CTG och skalpeletroderna på bebisens huvud kunde jag inte springa på toa så ofta som jag ville så tillslut fick de tappa mig - och mycket riktigt - kissnödig var jag!
När värkarna sedan började igen fick jag börja med lustgas, jag var då öppen fem centimeter. Åååhh så bra det var med lustgas! Jag kände mig absolut inte påverkad av lustgasen, dvs det snurrade inte, jag sa heller inga konstiga saker mer än att första gången jag andades in kände jag mig berusad, men sedan kände jag ingen berusning alls, förutom att jag inte fick riktigt lika ont av värkarna.
Jag hade hört att man på CTG:n kan se när en värk är på gång, ens partner ska då kunna förbereda en på att man ska börja med lustgasen, så att den hinner verka till värken kommer. Men på mig funkade detta tillslut tyvärr inte alls då jag kunde ha sjukt ont när CTG:n visade 0 och inget när där visade jättehöga siffror och tvärtom. Detta tyckte jag var riktigt jobbigt då mina värkar blev så konstiga och liksom tillslut inte släppte. Undersköterskan visade därför Micke hur kan kunde känna på min mage om det var en värk eller inte eftersom livmodern då blev alldeles hård. Jag ville inte andas in för mycket lustgas, men hade ändå så ont så det blev verkligen ett dilemma eftersom jag då hade smärta som aldrig riktigt släppte (jag trodde ju att denna smärta var värkar, vilket det tydligen inte var - men det förstod varken Micke eller jag där och då, det fick vi berättat för oss dagen efter, att min smärta inte var "normal").
Sedan började jag få riktigt riktigt ont i bäckenet och i ryggen och tyckte inte att lustgasen hjälpte över huvud taget.. Den höjdes därför vilket inte heller hjälpte. Först kunde jag inte skilja på när värken var slut då jag hela hela tiden hade smärta i rygg, bäcken plus värksmärta och släppte därför inte lustgasen vilket gjorde att jag fick alldeles för mycket lustgas i mig och det tjöt och larmade i mina öron och det var så obehagligt och slutade aldrig. Då försökte de ta bort lustgasen från mig vilket jag inte alls ville eftersom smärtan ALDRIG släppte. Jag förstod och kände inte då att värkarna släppte regelbundet, för jag hade ju hela hela tiden ont!! Men tillslut minns jag att jag kände när värken släppte - men absolut inte smärtan i bäckenet och ryggen. Och det finns inga ord på denna jord som kan beskriva denna smärta.... Värkarna var absolut inget jämfört med bäcken- och ryggsmärtan...!!! Jag minns att jag var stel som en stålvajer och stod i brygga upp från sängen och bara SKREK av denna smärta som inte var värkar, för nu kunde jag ju som sagt känna när värkarna slutade. Läkaren tog då fler laktatprover från bebisens huvud, och jag var då öppen sju centimeter. Härifrån minns jag ännu suddigare, men kateter sattes och en till PVK. Bebisens hjärtljud gick ner mycket under lång tid och hämtade sig sedan inte. Detta tillsammans med min tilltagande ryggsmärta som aldrig släppte gjorde att läkaren misstänkte placentaavlossning, dvs att moderkakan hade lossnat. Hon sa därför till mig att hon tänkte göra kejsarsnitt Jag fick då PANIK eftersom jag vet att man inte söver patienten vid kejsarsnitt, och jag ville absolut inte vara vaken när de skulle öppna magen på mig, och definitivt inte fortsätta vara vaken och känna den horribla smärtan en sekund till... Det kom in en massa folk i rummet och jag fick flytta över till en annan säng som jag minns var jättehög så jag inte kunde komma upp på den. I panik lyfte de upp mig på sängen och jag var så rädd så rädd så rädd... Jag vill inte att de skulle skära i mig när jag var vaken, även fast jag visste att jag inte skulle känna när de gjorde det eftersom jag var så rädd att bäcken och ryggsmärtan inte skulle släppa.
Det var så bråttom att de inte kunde ta mig till operation, utan de körde mig bara till ett rum de använder som operationssal vid katastrofkejsarsnitt. Där var ännu mer grönklädda folk och jag minns att de la sig över mig, och det var så oerhört obehagligt då de tryckte ner min rygg och mitt bäcken i sängen - dvs där jag hade som mest ont. Minns att jag bara skrek och skrek och skrek... När narkosdoktorn kom frågade jag tusen gånger om jag skulle få bli sövd, vilket jag skulle få bli! Har nog aldrig blivit så tacksam någon gång... Eftersom jag inte var fastande tvingade de i mig något äckligt att dricka, minns att jag tänkte att jag inte skulle kräkas - jag ville ju bara få bli sövd, vilket kändes som 20 minuter men i verkligheten var det säkert inte många sekunder. Men min smärta var så enorm att varje sekund kändes som flera timmar... Det var folk överallt i rummet och alla grejade med mig, tvättade min mage, la på operationsdukar, satte nålar i mina armar, frågade vad jag vägde hur gammal jag var och alla pratade stressat. Jag förstod inte då hur illa läget med mig och bebisen var, jag trodde bara det var lite dåligt med bebisen.. När narkosdoktorn till slut sa att jag skulle få sova och höll masken mot mitt ansikte och jag låg där med denna helt sinnessjuka smärta kändes det som att jag aldrig skulle somna. Jag har blivit sövd två gånger tidigare och vet då att jag tyckte det gick fort innan jag försvann bort.. Det gjorde det inte nu..
Vad som hände med Micke hade jag ingen aning. Personalen hade tagit med honom bort då de körde mig till de andra rummet. Han fick inte vara med under operationen som man får vid planerade kejsarsnitt, och tur var väl det för när det är så bråttom så är det inte så "snälla" med en - det handlar ju bara om att rädda liv då. Micke har berättat att han tyckte det var riktigt jobbigt och att han kände sig så hjälplös då jag hade sån smärta och bara skrek och skrek och skrek..
27/12 04:49 föddes vår lille Nils, han vägde 3000 gram och var 50 centimeter lång. När de hade fått ut honom var barnmorskan som fick han i sina armar lite "elak" mot honom för att få upp hans Apgarpoäng, för att motverka att han skulle hamna på neontal. Han hade han lågt blodsocker så de gav honom tillägg två gånger, men i övrigt var allt bra med honom! Sån fantastisk oerhörd tur! De hade ju klippt av navelsträngen på en gång, men när de sedan gav Nils till Micke fick han klippa det sista av navelsträngen.
Jag vaknade sedan upp på postop, tror klockan var runt åtta på morgonen. Jag var helt groggy och hade fått en allergisk reaktion mot narkosen, så jag hade kliat sönder hela min kropp... Jag hade kliat och rivit mig själv så mycket att det såg ut som att jag hade blivit misshandlad. Jag fick därför Tavegyl och Betepred för att stilla klådan. Jag var nu livrädd att mitt barn inte levde eller att det var något fel på honom och jag vågade inte fråga de på posop... Somnade flera gånger då jag var så trött och groggy, men tillslut tog jag mod till mig och frågade. Lyckan när de berättade att han mådde bra var TOTAL och jag däckade av och vaknade två timmar senare. Då körde de mig till BB där Micke var med vår son. Jag var helt borta, och när jag fick träffa Micke frågade jag flera gånger om det var något fel på bebisen eftersom jag inte fick se honom. När Micke visade honom för mig och sa att det inte var något fel på honom - att han var perfekt toksomnade jag och sov sedan flera timmar.
På eftermiddagen när jag började vakna till liv (var dock helt sinnessjukt trött och groggy fortfarande) fick jag komma upp och gå. Katetern drogs och jag "snyggande till mig", tvättade av mig och borstade ur tovorna ur mitt hår. Micke fick se min rygg som jag rivit sönder. Han sa att det såg ut som att jag varit med i nån BDSM-lek och blivit piskad... Detta var från reaktionen av narkosen när jag fått sån klåda att jag kliat sönder min hud på ryggen, bröstet och i ansiktet. Jag minns inget av detta, bara att det kliade i min näsa och att de gav mig Betapred intravenöst på postop.
Varken Micke eller jag förstod varför det blev kejsarsnitt eller hur illa det faktiskt var eller kanske snarare hur illa det faktiskt kunde gått. Ingen berättade detta för oss på BB heller... Det var först på kvällen då barnmorskan och undersköterskan från förlossningen kom och pratade med mig som jag förstod. De berättade då att de misstänkte placentaavlossning. Från det att det misstänkte placentaavlossning gick allt mycket fort och man bestämde att det skulle göras ett katastrof kejsarsnitt för att rädda Nils och mitt liv. Vid placentaavlossning lossnar moderkakan från livmoderväggen vilket innebär att syre och näringstillförseln till barnet uteblir. Mamman kan förlora stora mängder blod och det är därför av största vikt att få ut barnet snabbast möjligt för både barnet och mammas skull. Efteråt kunde man inte riktigt konstatera att moderkakan faktiskt hade lossnat då det enligt barnmorskan hade gått så fort från det att de misstänkte placentaavlossning och fram till dess att de sövt mig och öppnat upp mig. Hade det gått någon minut till hade det varit lättare att se, vilket man ju såklart inte gjorde eftersom det handlade om liv och död. Däremot såg man att moderkakan hade samlat på sig fett, som var menat till bebisen och det var därför han var så liten.
På kvällen var Micke tvungen att gå hem, han fick absolut inte stanna för personalen på BB. Så jag fick nysnittad och fortfarande groggy självständigt ta hand om Nils under natten. Jag var livrädd och kunde inte sova nånting. Saknade min trygga Micke och var livrädd att något var fel med lilleman... Ringde på klockan flera gånger då jag tyckte han andades för fort, skrek för mycket osv osv.. Jag förstår inte varför jag inte fick enkelrum eller varför Micke inte kunde få stanna när de var såna omständigheter som det faktiskt var... När Micke kom dagen efter kändes allt mycket bättre och vi tog tillsammans hand om vår fina son. Jag var uppe på benen och skötte allt själv, duschade och bytte på lilleman. Tog bara Alvedon och Diklofenak som smärtlindring vilket gick riktigt bra, hade inte särskilt ont alls. Däremot hade jag ont i psyket... Minnesbilder från inne i operationssalen kom tillbaka och jag blev ledsen flera gånger.
Dag tre åkte vi hem, jag hade dock gärna stannat nån dag till. Personalen tyckte att vi skulle åka hem den dagen ,det var liksom inget snack om den saken, även om jag försökte få stanna. Jagvar lite uppgiven över det då jag inte riktigt kände mig redo att åka hem efter bara tre dagar, men när vi väl kom hem sen var det bara skönt att få vara hemma i sitt eget hem med sina egna saker och framför allt att kunna göra precis vad man ville.
Jag har nog hela tiden omedvetet vetat att jag skulle förlösas med kejsarsnitt... Jag har pratat med Micke om det flera gånger under graviditeten, och det har nog varit bra att jag pratat om det, för då blev chocken kanske lite mindre när han blev undanputtad i ett hörn medan de förberedde mig för operation. På föräldrautbildningen pratade barnmorskan om just detta, att det finns inget tid till pappan just där och då så han blir totalt negligerad och bortknuffad. Och att ha fått den informationen innan förlossningen plus att vi redan pratat om det har nog gjort det lite enklare för både Micke och mig. Till saken hör att min mamma fick placentaavlossning med sitt tredje barn och i hennes fall blev det ingen solskenshistoria som för mig. Min lillasyster Sofia dog i min mammas mage innan de hann få ut henne... Jag tycker det är sinnessjukt att jag råkade ut för exakt samma sak, även om det i mitt fall slutade lyckligt... Kommer jag våga bli gravid igen? Jag är rädd att jag kommer vara orolig från dag ett att samma sak ska hända igen.. Hade vi inte varit på sjukhuset och det var placentaavlossning hade Nils inte legat här bredvid mig i soffan nu.. Det handlar om minuter, kanske sekunder innan bebisen dör vid placentaavlossning. Jag är så lycklig, glad och tacksam för att det gick så bra som det gick - det går verkligen inte att beskriva i ord.
Är kolossalt nöjd med barnmorska, undersköterska och läkare som Micke och jag träffade på förlossningen De utstrålade sån värme och trygghet och involverade Micke i allt. Jag kunde fråga om minsta sak och de förklarade på bästa sätt. De tre tillsammans med Micke gjorde att jag nu i efterhand ändå känner att min förlossning var bra och positiv, fram till de sista hemska minuterna innan jag blev sövd. Nils är helt klart värd all smärta, han är det finaste jag någonsin sett ♥
Under kvällen innan Micke gick hemifrån hade jag två gånger känt av molande krampande mensvärkssmärta som jag inte tidigare känt. Tänkte inte så mycket mer på det. Tittade på Änglagård på tv:n och grejade med datorn. Lyckades såklart att spilla ut en hel kopp kaffe på vår vita soffa. Den jättestora kaffefläcken hamnade såklart på ett sånt ställe där det var minimalt med plats för mig att göra rent. Men jag skulle bestämt ta bort fläcken innan den torkade in. Så jag stod där på knä i det minimala hörnet och gned och gned och gned med varmvatten och galltvål. Fläcken gick inte bort och jag började om proceduren. Detta var rätt krävande och jag var helt slut när jag tillslut insåg att fläcken inte skulle gå bort helt. Då var klockan tolv på natten och jag var jättetrött. Därför gick jag och la mig. Vaknade en timme senare av att jag var kissnödig, och gick därför på toaletten. En timme senare vaknade jag igen, var inte så jättekissnödig, men gick ändå på toaletten. Precis när jag skulle sätta mig ned kände jag att det rann - utan att jag kissade. Flyttade mig därför från toastolen för att kunna se om det fortfarande rann, och jodå, visst var det vattnet som gick där klockan 02 på natten. Ojoj, kände jag, och ringde Micke som såklart inte svarade. Skickade ett sms att han genast skulle sluta dricka och ta sig hemåt då vattnet hade gått. Ringde sedan förlossningen eftersom bebisen inte var fixerad. De ville att jag skulle komma in för kontroll på en gång. Så när Micke kom hem tvingade jag in honom i duschen, även fast att han inte luktade någon alkohol eftersom han inte vågat dricka något. Vi packade ihop de sista grejerna till BB-väskan och ringde en taxi. Jag hade då små sammandragningar/värkar precis som de jag känt av tidigare på kvällen. Det kändes så spännande att vi kanske skulle bli föräldrar under natten!
På förlossningen gjordes CTG som visade att allt var som det skulle med bebisen imagen. Det kontrollerades att det var fostervatten som rann och CRP togs. Barnmorskan kände på magen att bebisen i princip var fixerad och vi fick därför åka hem igen med en ny tid den 27/12 klockan 07:30 då jag inte hade så mycket värkar. Kändes rätt snopet att ringa en taxi igen för att åka hem. Självklart var det samma taxichaufför som kört oss till förlossningen bara en stund innan som kom och hämtade oss nu igen, vilket ju såklart kändes rätt pinsamt - falskt alarm liksom.
När vi kom hem sen vid halv fem på morgonen den 26/12 tog jag två Alvedon och gick och la mig för att försöka sova. Då hade jag värkar, men de var inte så smärtsamma och kom med långa mellanrum. Behöver jag säga att jag inte sov någonting resterande av den natten/morgonen? På förmiddagen fotade jag magen och gjorde ett vecka 41-inlägg. Sedan gick vi på mellandagsrea för att köpa jeans till Micke. Det kan låta konstigt, men jag hade värkar då, men tyckte inte att de var så jobbiga. Visst, när vi stod inne på Carlings och jag fick en värk såg jag nog lite halvt märklig ut när jag stod och grimaserade med ansiktet men så mycket farligare var det inte. Jag visste ju att det skulle göra helt fruktansvärt mycket mer ont, så jag antog att det inte skulle bli någon bebis fören vi skulle åka in till sjukhuset den 27:e. Under dagen kände jag inte bebisen så mycket, vilket jag var rätt orolig över, men tänkte att den minskade mängden med fostervatten kanske gjorde att jag kände honom mindre. Var ju inne på kontroll 24/12 för minskade fosterrörelser och då såg allt bra ut, jag kände mig därför lite besvärlig om jag skulle ringa och tjata på dem om detta igen och intalade mig själv att det nog inte var någon fara.
När vi kom hem sen på eftermiddagen fixade och donade jag här hemma. Vi tvättade lite tvätt och när vi stod nere i tvättstugan laddade jag för skojs skull ner en värk-app för att kunna se hur ofta och hur länge mina värkar varade. Då var det ca fem till sex minuter mellan och de varade i ca 40 sekunder. Tyckte fortfarande inte att värkarna var så farliga, jag hade ställt in mig på något mycket värre. Micke köpte pizza så att jag skulle kunna ladda upp ordentligt. Vi klockade värkar under kvällen, jag duschade och fönade håret, vek bebiskläder, rensade tänderna med tandtråd, filade fötterna osv mitt bland mina värkar som då kom med tre till fyra minuters mellanrum och varade i ca 60 sekunder. Helt ärligt måste jag säga att det är lite dimmigt från det att jag ätit pizzan vid 20-tiden, men jag minns ändå att jag duschade osv. När värkarna var riktigt jävla jobbiga stod jag i vårt matrum och hängde över skåpet där inne eller så stod jag i hallen och hängde i bokhyllan. Men jag förväntade mig ändå att värkarna skulle bli ändå värre och när Micke ville att vi skulle åka in vägrade jag - jag var livrädd att jag skulle bli hemskickad igen för att jag inte öppnat mig tillräckligt. Min mamma och Mickes mamma hade under dagen tjatat på mig att inte vänta för länge med att åka in till förlossningen, men jag var fast besluten att inte bli hemskickad. Vid 21:30 tiden ringde jag in till förlossningen och berättade att jag hade tre minuter mellan värkarna och att de var lite mer än en minut långa. Barnmorskan sa att jag fick komma in om jag ville, men att jag inte behövde ha allt för bråttom. Jag provade därför TENS:en, men då jag inte hade ont i ryggen över huvudtaget och det var dels där man skulle sätta plattorna förkastade jag den helt. Däremot fick jag sjukt ont i låren vid varje värk! Vid 23-tiden började jag inse att jag inte skulle klara mig hemma så mycket längre till och Micke ringde därför en taxi. Då började jag oroa mig för hur i helvete jag skulle kunna sitta i en taxi med mina värkar (och då bor vi nära sjukhuset!), så därför stod jag utanför taxin och väntade in nästa värk för att skynda mig in i taxin när den var över, sedan stod jag som i brygga när nästa värk kom, för jag kunde absolut inte sitta ner!
Väl på förlossningen fick vi världens bästa barnmorska, undersköterska och läkare! De var helt fantastiska och undersköterskan var hur rolig som helst! Att ha så bra stöd från personal med humor, trygghet och omtanke gjorde att allt gick så mycket lättare. De kopplade upp mig på CTG och såg omgående att bebisen inte hade det bra i magen. Vid varje värk jag gick hans hjärtljud ner. De kopplade därför på en skalpelektrod på hans huvud för att bättre kunna kontrollera hur han hade det inne magen och tog laktatprover från hans huvud. Jag var då bara öppen tre centimeter. Eftersom han inte hade det bra inne i magen och hjärtljuden gick ner fick jag Bricanyldropp för att avstanna värkarna. Jag sattes på fasta, ifall det skulle bli ännu sämre med bebisen, dvs ifall det skulle bli kejsarsnitt. Men när mina värkar avtog gick hjärtljuden upp. Läkaren gjorde ultraljud för att se hur mycket fostervatten som fanns i magen. Det visade sig att det var alldeles för lite fostervatten, därför fick jag natriumklorid-dropp i en kateter för att vätska upp livmodern och då mådde bebisen bättre! Fastan avbröts och jag fick börja äta och dricka vilket var såå skönt då jag var riktigt törstig! Skulle dock inte druckit, för då blev jag kissnödig och att ha värkar och vara kissnödig var ingen höjdare! Det var ingen som trodde på mig när jag sa att jag var kissnödig då det är vanligt att man känner sig kissnödig ju längre ned bebisen kommer. Eftersom jag låg uppkopplad med CTG och skalpeletroderna på bebisens huvud kunde jag inte springa på toa så ofta som jag ville så tillslut fick de tappa mig - och mycket riktigt - kissnödig var jag!
När värkarna sedan började igen fick jag börja med lustgas, jag var då öppen fem centimeter. Åååhh så bra det var med lustgas! Jag kände mig absolut inte påverkad av lustgasen, dvs det snurrade inte, jag sa heller inga konstiga saker mer än att första gången jag andades in kände jag mig berusad, men sedan kände jag ingen berusning alls, förutom att jag inte fick riktigt lika ont av värkarna.
Det här är enda bilden som är tagen från förlossningen. Känner man mig väl förstår man komiken i bilden. Jag ligger mitt i en värk med lustgasen i ena handen och kameran i högsta hugg i den andra.
Sedan började jag få riktigt riktigt ont i bäckenet och i ryggen och tyckte inte att lustgasen hjälpte över huvud taget.. Den höjdes därför vilket inte heller hjälpte. Först kunde jag inte skilja på när värken var slut då jag hela hela tiden hade smärta i rygg, bäcken plus värksmärta och släppte därför inte lustgasen vilket gjorde att jag fick alldeles för mycket lustgas i mig och det tjöt och larmade i mina öron och det var så obehagligt och slutade aldrig. Då försökte de ta bort lustgasen från mig vilket jag inte alls ville eftersom smärtan ALDRIG släppte. Jag förstod och kände inte då att värkarna släppte regelbundet, för jag hade ju hela hela tiden ont!! Men tillslut minns jag att jag kände när värken släppte - men absolut inte smärtan i bäckenet och ryggen. Och det finns inga ord på denna jord som kan beskriva denna smärta.... Värkarna var absolut inget jämfört med bäcken- och ryggsmärtan...!!! Jag minns att jag var stel som en stålvajer och stod i brygga upp från sängen och bara SKREK av denna smärta som inte var värkar, för nu kunde jag ju som sagt känna när värkarna slutade. Läkaren tog då fler laktatprover från bebisens huvud, och jag var då öppen sju centimeter. Härifrån minns jag ännu suddigare, men kateter sattes och en till PVK. Bebisens hjärtljud gick ner mycket under lång tid och hämtade sig sedan inte. Detta tillsammans med min tilltagande ryggsmärta som aldrig släppte gjorde att läkaren misstänkte placentaavlossning, dvs att moderkakan hade lossnat. Hon sa därför till mig att hon tänkte göra kejsarsnitt Jag fick då PANIK eftersom jag vet att man inte söver patienten vid kejsarsnitt, och jag ville absolut inte vara vaken när de skulle öppna magen på mig, och definitivt inte fortsätta vara vaken och känna den horribla smärtan en sekund till... Det kom in en massa folk i rummet och jag fick flytta över till en annan säng som jag minns var jättehög så jag inte kunde komma upp på den. I panik lyfte de upp mig på sängen och jag var så rädd så rädd så rädd... Jag vill inte att de skulle skära i mig när jag var vaken, även fast jag visste att jag inte skulle känna när de gjorde det eftersom jag var så rädd att bäcken och ryggsmärtan inte skulle släppa.
Det var så bråttom att de inte kunde ta mig till operation, utan de körde mig bara till ett rum de använder som operationssal vid katastrofkejsarsnitt. Där var ännu mer grönklädda folk och jag minns att de la sig över mig, och det var så oerhört obehagligt då de tryckte ner min rygg och mitt bäcken i sängen - dvs där jag hade som mest ont. Minns att jag bara skrek och skrek och skrek... När narkosdoktorn kom frågade jag tusen gånger om jag skulle få bli sövd, vilket jag skulle få bli! Har nog aldrig blivit så tacksam någon gång... Eftersom jag inte var fastande tvingade de i mig något äckligt att dricka, minns att jag tänkte att jag inte skulle kräkas - jag ville ju bara få bli sövd, vilket kändes som 20 minuter men i verkligheten var det säkert inte många sekunder. Men min smärta var så enorm att varje sekund kändes som flera timmar... Det var folk överallt i rummet och alla grejade med mig, tvättade min mage, la på operationsdukar, satte nålar i mina armar, frågade vad jag vägde hur gammal jag var och alla pratade stressat. Jag förstod inte då hur illa läget med mig och bebisen var, jag trodde bara det var lite dåligt med bebisen.. När narkosdoktorn till slut sa att jag skulle få sova och höll masken mot mitt ansikte och jag låg där med denna helt sinnessjuka smärta kändes det som att jag aldrig skulle somna. Jag har blivit sövd två gånger tidigare och vet då att jag tyckte det gick fort innan jag försvann bort.. Det gjorde det inte nu..
Vad som hände med Micke hade jag ingen aning. Personalen hade tagit med honom bort då de körde mig till de andra rummet. Han fick inte vara med under operationen som man får vid planerade kejsarsnitt, och tur var väl det för när det är så bråttom så är det inte så "snälla" med en - det handlar ju bara om att rädda liv då. Micke har berättat att han tyckte det var riktigt jobbigt och att han kände sig så hjälplös då jag hade sån smärta och bara skrek och skrek och skrek..
27/12 04:49 föddes vår lille Nils, han vägde 3000 gram och var 50 centimeter lång. När de hade fått ut honom var barnmorskan som fick han i sina armar lite "elak" mot honom för att få upp hans Apgarpoäng, för att motverka att han skulle hamna på neontal. Han hade han lågt blodsocker så de gav honom tillägg två gånger, men i övrigt var allt bra med honom! Sån fantastisk oerhörd tur! De hade ju klippt av navelsträngen på en gång, men när de sedan gav Nils till Micke fick han klippa det sista av navelsträngen.
Lite tilltufsad efter att precis ha kommit ut ur mammas mage.
Jag vaknade sedan upp på postop, tror klockan var runt åtta på morgonen. Jag var helt groggy och hade fått en allergisk reaktion mot narkosen, så jag hade kliat sönder hela min kropp... Jag hade kliat och rivit mig själv så mycket att det såg ut som att jag hade blivit misshandlad. Jag fick därför Tavegyl och Betepred för att stilla klådan. Jag var nu livrädd att mitt barn inte levde eller att det var något fel på honom och jag vågade inte fråga de på posop... Somnade flera gånger då jag var så trött och groggy, men tillslut tog jag mod till mig och frågade. Lyckan när de berättade att han mådde bra var TOTAL och jag däckade av och vaknade två timmar senare. Då körde de mig till BB där Micke var med vår son. Jag var helt borta, och när jag fick träffa Micke frågade jag flera gånger om det var något fel på bebisen eftersom jag inte fick se honom. När Micke visade honom för mig och sa att det inte var något fel på honom - att han var perfekt toksomnade jag och sov sedan flera timmar.
Liten liten nybakad bebis som väntar på att mamma ska vakna.
På eftermiddagen när jag började vakna till liv (var dock helt sinnessjukt trött och groggy fortfarande) fick jag komma upp och gå. Katetern drogs och jag "snyggande till mig", tvättade av mig och borstade ur tovorna ur mitt hår. Micke fick se min rygg som jag rivit sönder. Han sa att det såg ut som att jag varit med i nån BDSM-lek och blivit piskad... Detta var från reaktionen av narkosen när jag fått sån klåda att jag kliat sönder min hud på ryggen, bröstet och i ansiktet. Jag minns inget av detta, bara att det kliade i min näsa och att de gav mig Betapred intravenöst på postop.
Trött och groggy mamma - men ack så lycklig!
I pappas trygga famn fick lilla Nils ligga till hans mamma blivit lite piggare så hon visste vad hon sysslade med.
På mammas varma bröst.
Varken Micke eller jag förstod varför det blev kejsarsnitt eller hur illa det faktiskt var eller kanske snarare hur illa det faktiskt kunde gått. Ingen berättade detta för oss på BB heller... Det var först på kvällen då barnmorskan och undersköterskan från förlossningen kom och pratade med mig som jag förstod. De berättade då att de misstänkte placentaavlossning. Från det att det misstänkte placentaavlossning gick allt mycket fort och man bestämde att det skulle göras ett katastrof kejsarsnitt för att rädda Nils och mitt liv. Vid placentaavlossning lossnar moderkakan från livmoderväggen vilket innebär att syre och näringstillförseln till barnet uteblir. Mamman kan förlora stora mängder blod och det är därför av största vikt att få ut barnet snabbast möjligt för både barnet och mammas skull. Efteråt kunde man inte riktigt konstatera att moderkakan faktiskt hade lossnat då det enligt barnmorskan hade gått så fort från det att de misstänkte placentaavlossning och fram till dess att de sövt mig och öppnat upp mig. Hade det gått någon minut till hade det varit lättare att se, vilket man ju såklart inte gjorde eftersom det handlade om liv och död. Däremot såg man att moderkakan hade samlat på sig fett, som var menat till bebisen och det var därför han var så liten.
På kvällen var Micke tvungen att gå hem, han fick absolut inte stanna för personalen på BB. Så jag fick nysnittad och fortfarande groggy självständigt ta hand om Nils under natten. Jag var livrädd och kunde inte sova nånting. Saknade min trygga Micke och var livrädd att något var fel med lilleman... Ringde på klockan flera gånger då jag tyckte han andades för fort, skrek för mycket osv osv.. Jag förstår inte varför jag inte fick enkelrum eller varför Micke inte kunde få stanna när de var såna omständigheter som det faktiskt var... När Micke kom dagen efter kändes allt mycket bättre och vi tog tillsammans hand om vår fina son. Jag var uppe på benen och skötte allt själv, duschade och bytte på lilleman. Tog bara Alvedon och Diklofenak som smärtlindring vilket gick riktigt bra, hade inte särskilt ont alls. Däremot hade jag ont i psyket... Minnesbilder från inne i operationssalen kom tillbaka och jag blev ledsen flera gånger.
Dag tre åkte vi hem, jag hade dock gärna stannat nån dag till. Personalen tyckte att vi skulle åka hem den dagen ,det var liksom inget snack om den saken, även om jag försökte få stanna. Jagvar lite uppgiven över det då jag inte riktigt kände mig redo att åka hem efter bara tre dagar, men när vi väl kom hem sen var det bara skönt att få vara hemma i sitt eget hem med sina egna saker och framför allt att kunna göra precis vad man ville.
Jag har nog hela tiden omedvetet vetat att jag skulle förlösas med kejsarsnitt... Jag har pratat med Micke om det flera gånger under graviditeten, och det har nog varit bra att jag pratat om det, för då blev chocken kanske lite mindre när han blev undanputtad i ett hörn medan de förberedde mig för operation. På föräldrautbildningen pratade barnmorskan om just detta, att det finns inget tid till pappan just där och då så han blir totalt negligerad och bortknuffad. Och att ha fått den informationen innan förlossningen plus att vi redan pratat om det har nog gjort det lite enklare för både Micke och mig. Till saken hör att min mamma fick placentaavlossning med sitt tredje barn och i hennes fall blev det ingen solskenshistoria som för mig. Min lillasyster Sofia dog i min mammas mage innan de hann få ut henne... Jag tycker det är sinnessjukt att jag råkade ut för exakt samma sak, även om det i mitt fall slutade lyckligt... Kommer jag våga bli gravid igen? Jag är rädd att jag kommer vara orolig från dag ett att samma sak ska hända igen.. Hade vi inte varit på sjukhuset och det var placentaavlossning hade Nils inte legat här bredvid mig i soffan nu.. Det handlar om minuter, kanske sekunder innan bebisen dör vid placentaavlossning. Jag är så lycklig, glad och tacksam för att det gick så bra som det gick - det går verkligen inte att beskriva i ord.
En några timmar gammal Nils.
Är kolossalt nöjd med barnmorska, undersköterska och läkare som Micke och jag träffade på förlossningen De utstrålade sån värme och trygghet och involverade Micke i allt. Jag kunde fråga om minsta sak och de förklarade på bästa sätt. De tre tillsammans med Micke gjorde att jag nu i efterhand ändå känner att min förlossning var bra och positiv, fram till de sista hemska minuterna innan jag blev sövd. Nils är helt klart värd all smärta, han är det finaste jag någonsin sett ♥
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)