En månad post partum

För fyra veckor sedan hade jag en stor mage med en lite bebis i... Går knappt att föreställa sig nu. På ett sätt saknar jag magen, det var så mysigt att vara gravid! När jag tänker tillbaka på min graviditet kan jag bara konstatera att det var en bra graviditet! Jag hade inga besvär och kände mig pigg och fräsch. Kunde fortsätta precis som vanligt, var dock kanske lite mer begränsad än vanligt mot slutet, men absolut inget som störde.

Magen samma dag som vattnet gick, ett dygn innan lilleman kom till världen.

Magen samma dag som vattnet gick, ett dygn innan lilleman kom till världen.

Jag gick upp sammanlagt nio och ett halvt kilo, och kände mig fin hela graviditeten. Är tacksam att jag inte gick upp mer än vad jag gjorde och har redan nu gått ner nästan allt, har ett halvt kilo kvar. Första veckan efter graviditeten hade jag gått ner sju (!!!) kilo. En vecka efter förlossningen var det mesta av magen borta och nu är det bara "bulan" ovanför kejsarsnittet som är kvar. Provade förut idag om mina magmuskler dragit ihop sig, och det antar jag att de har då det var trångt att få emellan två fingrar.

Kejsarsnittet har tillslut läkt bra och de röda kliande utslagen jag fick främst kring såret men även över hela kroppen (vet fortfarande inte varför jag fick dem) är i princip borta. Jag har funderat på att köpa nån kräm, olja etc för att försöka reducera ärret. Använder fortfarande mammabyxor då linningen på vanliga byxor och jeans gör ont i snittet

Ibland tänker jag på förlossningen och tycker fortfarande att det är rätt jobbigt men är samtidigt så tacksam att ord inte finns för att det faktiskt slutade så bra som det gjorde. Jag läser mycket på internet om placentaavlossning och försöker på något sätt förstå varför det blev som det blev även om jag nu börjat acceptera det faktum att sånt faktiskt händer utan att det behöver finnas en förklaring till varför.

I början när vi kom hem från BB var jag orolig för det mesta som gällde Nils, allt från andning till bajskonsistens. Den oron har nästan gett med sig och det som fortfarande oroar mig är amningen, men det är bara att kämpa på. Är glad att Micke är en så lugn, rationell och trygg person för det lugnar även mig.