På kvällen igår var vi bortbjudna till Daggen och Sandra. Det började sådär mindre bra redan innan vi ens kommit iväg. Vi skulle vara där klockan 18, och åkte nog hemifrån klockan 18 då Nils aaabsolut inte ville ta på sig sina ytterkläder, och ännu mindre ville han åka bil (vilket han ju egentligen älskar att göra). När vi tillslut, genomsvettiga, fått på båda barnen sina ytterkläder, satt den ena i babyskyddet och den andra fick Micke bära ner för trapporna, så kom vi på att vi var tvungna att ha med oss barnvagnen eftersom vi skulle titta på valborgsbrasan. Så upp igen för att packa ner vagnen, ner med vagnen i bagaget, och en superarg Nils i barnstolen. Sen körde vi iväg, och kom fram typ en halvtimma försent. Så fort vi kommer fram ville lillebror äta, så det var bara att sätta sig i soffan och amma. Och där satt jag precis hela kvällen, med undantag för 10 minuters slänga-i-mig-maten-paus.. Nils åt jättebra, vilket han ju aldrig göra annars. Han var på ett strålande humör fram till att vi skulle ut och titta på brasan; då ville han absolut inte klä på sig och fick ett utbrott och blev jättearg och ledsen. När vi väl klätt på båda barnen, ska den minsta äta, igen. Så det var bara att klä av både honom och mig ytterkläderna och sätta sig ner i soffan.
När de andra kom tillbaka efter att ha varit och titta på brasan satt jag kvar i soffan och ammade. Nils var helt galen för nu ville han absolut inte gå in, ännu mindre ta av sig ytterkläderna och han klamrade sig fast runt Mickes hals, och allt, precis allt var fel. Jag har aldrig sett honom sån... Han och Micke åt lite efterrätt och jag ammade. Sedan får Nils ett utbrott för att Micke åt av sin egen efterrätt, ja, alltså, kort sagt; det var inte riktigt vår kväll.... Så vi klädde på oss och satte oss i bilen för att åka hem. Då har Nils fått tag på världens fulaste solglasögon som han absolut inte vill släppa... Så Daggen är snäll och ger dem till honom, och då kan han tänka sig att gå ut och sätta sig i bilen för att åka hem.
När vi kommit hem och parkerat bilen och ska ta ut barnen får vi se att Nils sitter i baksätet och somnat med de fruktansvärt fula solglasögonen på sig. Vi stod där ute på gatan, halv tolv på natten och bara skrattade. Jag skrattade så att jag grät; det såg så sjukt roligt ut med de fula fluga-ögon-glasögonen, och den helt absurda kvällen som vi precis genomlevt, vi kunde inget annat än att skratta... Jag hade verkligen ont i magen efter att ha skrattat så länge, hahaha.
Gott med grillat!
Här är han; Sveriges mest arga unge med de absolut mest fula solglasögonen på sig, mitt i natten, sovandes!
Han var tvungen att hela tiden titta uppåt för att glasögonen inte skulle åka av.
Morgonmys i sängen.
Hahaha men gubben!!! Vad bra att ni fick ett gott skratt som avslut på kvällen iaf 😂 förstår att ni skratta!
SvaraRaderaHahaha, jaa, det var såå sjukt kul!
RaderaJippie, så underbart att det funkar med amningen! Då kan du bara flyta med och njuta av att han ökar i vikt och slipper hamna i en ond spiral av oro. (Fast ändå håller jag andan inför varje vägning för även om man hoppas och tror att mjölken räcker så VET man ju aldrig!)
SvaraRaderaVilken Valborg och stackars Nils och er också för den delen! Jag vet ju inte alls, men min gissning är att det är en kombination av trots och den enorma omställningen i att bli storebror. Även om han tar förändringen bra kanske han ändå processar och bearbetar det inombords vilket yttrar sig i utbrott? Det kan ju inte vara helt lätt att helt plötsligt vara fyra i familjen. Jack har också tagit förändringen bra och aldrig varit svartsjuk på Tim. Men jag kan ändå se nu i efterhand att det var jobbigt för honom de första veckorna. För honom tog det ca 1,5 månad att riktigt vänja sig och landa och eftersom Nils alltid varit snabbare kanske det går fortare för honom. Haha. Men nu är Tim en självklar del i familjen för Jack. När han sovit borta tittar han alltid efter Tim och klappar honom alltid när vi hämtar på förskolan. Det är bara att finnas där för Nils precis som ni redan gör så löser det sig! Snygga brillor förresten och det var helt rätt att skratta åt eländet...
Jag tror precis som dig att det är omställningen.. Det ÄR synd om honom, samtidigt som han säkert snart kommer att uppskatta att faktiskt ha ett syskon.
Radera