Förlossningsberättelse

Onsdag 22/4 
När jag gick upp på morgonen så kom slemproppen, med lite blod i. Först tänkte jag att jag skulle ringa till förlossningen eftersom det var lite blod i, och blod och tidigare problem med placentaavlossning är ingen bra kombination. Men efter att jag lämnat Nils på förskolan så kände jag ändå att jag inte behövde ringa eftersom det inte kommit något mer blod och jag hade även för mig att jag hade läst någonstans att just lite blod i slemproppen är helt normalt och att det dessutom är "bättre" än när det inte är blod i, då blodet tyder på att livmodertappen är "retad" vilket betyder att förlossningen är på g. Jag tror att Nils kände att det var något på gång, för han var verkligen på sitt absolut värsta humör den morgonen, precis allt var fel och var det inte fel så blev det fel.. När jag skulle lämna honom till pedagogerna på förskolan så ville han inte gå in, visserligen som vanligt, men denna gången så var han riktigt ledsen och klamrade sig bara fast vid mig och grät.. Personalen frågade mig hur det var med mig och jag sa som det var att slemproppen lossnat, och de var jättegulliga och förstod verkligen och sa till mig att "då kommer förlossningen att starta idag", något jag verkligen inte trodde att den skulle göra.

Under dagen så hade jag som lite molvärk bak i ryggen och ibland någon sammandragning. I övrigt kände jag mig precis som vanligt. När jag hade hämtat hem Nils från förskolan fortsatte hans hemska humör, ända till Mikael kom hem från jobbet - då var han som en liten ängel.

På kvällen tittade Micke och jag på Arne Dahl och jag gick sedan och la mig för att sova. Vaknade nån halvtimme senare av att det liksom knäppte till i magen och jag slängde mig instinktivt ur sängen då jag misstänkte att det var vattnet som hade gått och det var det ju mycket riktigt. Då var klockan ungefär halv elva på kvällen. Så himla sjukt att båda förlossningarna startade på samma sätt när vattenavgång faktiskt inte är det mest vanliga sättet en förlossning startar på, förutom på tv och film. Jag ringde till förlossningen, men de hänvisade mig till perinatal eftersom jag inte hade ett aktivt värkarbete. Perinatal sa att vi skulle komma in på en gång eftersom att huvudet inte var fixerat. Mikael ringde Marianne så att hon kunde komma för att passa Nils. Hon pratade i telefon just då (vad är oddsen för det liksom? Haha, så himla typiskt! Jag menar verkligen inget illa för hon kunde ju omöjligt veta att vi skulle ringa, det var bara så himla typiskt. Tillslut fick Mikael tag på henne och hon körde direkt till oss för att passa Nils så att vi kunde åka till sjukhuset.

Mikael och jag var lite oeniga om huruvida vi skulle ta med oss BB-väskan eller inte. Jag ville inte ta med den då jag tyckte det skulle vara lite pinsamt att komma släpande på den megastora väskan och så skulle personalen bara skicka hem oss på en gång, precis som när vattnet med Nils gick (då fixerade han sig i samband med vattenavgången). Micke tyckte inte att det var något konstigt alls att komma med väskan, vilket, jag såhär i efterhand kan hålla med om.. Hur som hest så lånade vi Mariannes bil, och vi la väskan i bilen. Jag trodde ju som sagt att vi skulle bli hemskickade på en gång, så då kändes det bra att kunna köra hem med hennes bil på en gång. Sist fick vi ta taxi till förlossningen och sedan taxi direkt hem igen, och det var lite bökigt. 

Vi kom till perinatal 22/4 klockan 23:50 (vi skulle inte till förlossningen eftersom jag inte hade ett etablerat värkarbete) och då fick vi träffa en barnmorska som kopplade CTG och konstaterade att huvudet inte var fixerat, utan det var fortfarande rörligt ovan bäckeningången. Jag fick därför sängläge, för att motverka att navelsträngen åkte ner innan bebisens huvud, det gör ju att navelsträngen isåfall skulle klämts åt, vilket inte är så bra eftersom det gör att bebisen inte får tillräckligt med syre när navelsträngen kläms åt mellan bebisen och bäckenet. CTG:t såg bra ut, och vi fick stanna kvar såklart eftersom jag varken fick sitta, stå eller gå. Under natten hade jag sammandragningar/värkar var 5:e minut ungefär. Det var helt klart hanterbara, och jag kunde slumra till lite emellanåt, men jag sov aldrig.

Torsdag 23/4 
Vid 05-tiden började sammandragningarna/värkarna göra riktigt ont och jag tänkte att "nu händer det grejer", äntligen! Men vid 06-tiden avtog värkarna efter att jag varit uppe på toaletten och kissat... Varje gång jag hade varit uppe på toaletten kopplade de upp CTG igen för att se så att navelsträngen inte åkte ner och kommit i kläm. Vid 10-tiden var det rond och då fick vi träffa en jättebra doktor som förklarade att jag fick ligga kvar på perinatal så länge huvudet inte var fixerat. Hon sa även att hon hoppades och trodde att mina värkar skulle dra igång av sig självt. Gjorde de inte det skulle de sätta igång förlossningen dygnet efter, och hon förklarade då hur man isåfall skulle gå tillväga. De tyckte att Mikael skulle gå hem och försöka sova några timmar eftersom vi inte visste hur länge det skulle dröja till förlossningen skulle dra igång. Så han gick hem och jag fick 10 mg Oxascand att sova på. Hahaha - jag blev inte ens trött av det och sov såklart inte en blund. Under dagen hade jag oregelbundna sammandragningar/värkar kanske var 10:e minut, men inte särskilt smärtsamma. Jag låg i sängen och försökte koppla av och sova. Mikael kom tillbaka vid 16-tiden ungefär.

CTG-uppkopplad, precis när vi kommit till perinatal vid 00-tiden 22/4.

Jag tyckte att magen blev mycket mindre efter att vattnet gått, det syns dock inte på den här bilden.

CTG.

18:20 började sammandragningarna/värkarna att komma lite tätare och göra något mer ont. Jag hade tidigare inte blivit undersökt eftersom det finns risk för infektions när man haft vattenavgång, så därför fick jag antibiotika intravenöst och sedan gjorde barnmorskan en undersökning och konstaterade att jag var öppen 3 cm. Jag blev faktiskt glad, för jag trodde nog inte att jag hade öppnat mig något alls. Vid den här tiden hade även huvudet fixerat sig och jag fick börja röra på mig igen. När jag nu i efterhand läser min journal så mår lillebror inte så jättebra i magen redan här, dvs innan vi kom till förlossningen. De tog fler och längre CTG-kurvor än då jag varit uppe ur sängen. Det är ingen som talar om detta för oss, och det var nog lika så bra när jag tänker efter. Jag tycker dock att det är lite konstigt att ingen berättade det för oss efteråt.

Återigen, CTG-övervakning efter ett av alla otaliga toalettbesök. 

19:48 fick vi flytta till förlossningen då sammandragningarna/värkarna nu kom med ca 4-5 minuters mellanrum. På förlossningen frågade de om jag ville börja med lustgas men det tyckte jag var alldeles för tidigt då jag inte hade särskilt ont av värkarna ännu. Det kändes lite löjligt att ha blivit flyttade till förlossningen då värkarna inte var helt regelbundna, och jag var lite rädd att det skulle dra ut på tiden och att vi skulle få ligga på förlossningen hela natten till dagen efter då jag isåfall skulle sättas igång. För att försöka speeda upp värkarna litegrann fick jag laxantia, och det gav faktiskt god effekt för de drog igång strax därefter och jag bad om lustgas när jag var 4 cm öppen vid 21- tiden. Då hade jag även börjat få rejält ont i låren vid varje värk, och det var liksom det som jag, likt förra förlossningen, tyckte var värst, inte själva värkarna i sig, utan smärtan i låren. Jag bad om sterila kvaddlar i låren, och dessa skulle sättas under en värk eftersom jag då andades i lustgas. Men det var så jäkla jobbigt eftersom jag hade så ont i låren, så det fick dröja ytterligare en värk innan hon kunde sätta två sterila kvaddlar i det högra låret. Därefter var det personalbyte och vi fick ny barnmorska och ny undersköterska. All personal var jättefin, och inkännande, sympatiska och gav oss ett tryggt bemötande.

På förlossningen, när värkarna fortfarande är relativt oregelbundna och jag inte hunnit börja med lustgasen ännu. 

Ganska så fort efter att den nya personalen hälsat på oss intensifierades värkarna och kom oftare och gjorde betydligt mer ont. Jag hade god effekt av lustgasen, men inte riktigt så god som vid min förra förlossning. De sattes en skalpelektrod på bebis huvud för att bättre kunna följa hur han mådde. Någonstans här börjar mitt minne att svika mig, men en läkare kommer in och de tar laktatprov från lillemans huvud.

22:55 är jag öppen 8 cm, men har en kant kvar som barnmorskan försöker få bort, dock just då utan att lyckas. I journalen står det att de på CTG ser breda komplicerade decelerationer (som jag har förstått det så tyder det på att barnet har hypoxi, dvs syrebrist) och därför kontaktas doktorn. Ungefär vid denna tidpunkt gör värkarna så otroligt jävla ont och jag får panik pga av smärtan, pga av att doktorn är där inne, jag kommer på något sätt tillbaka till min förra förlossning och tror att det är något fel även på den nuvarande förlossningen eftersom jag har så ont och läkaren är där inne hela tiden. Jag tappar kontrollen helt och likt förra förlossningen bara skriker jag i ren och skär panik. Då kan jag heller inte avgöra när värken avtar utan jag tycker att jag har ont hela tiden, och förstår inte när jag ska andas av lustgasen och inte. Jag är övertygad om att det är något som är fel, och frågar läkaren. Barnmorskan och läkaren förklarar att bebisen huvud ligger asynkliskt, dvs snett inne i magen vilket gör att han inte kan tränga ner och det är därför jag har så ont, plus att jag öppnar mig så himla fort vilket även det medför mer och kraftig smärta. Jag är så borta och inte alls med och bara skriker och jag tror verkligen att förlossningen ska sluta i katastrofsnitt likt förlossningen med Nils..  De nyper mig i benet hårt, jättehårt för att jag ska "komma tillbaka", men det funkar inte, det är först när barnmorskan efter typ tusende gången säger åt mig att jag inte har någon värk, att jag ska sluta skrika och slappna av och andas andas andas och sedan släppa syrgasen som jag kommer tillbaka, men jag har fortfarande ren och skär panik och jag VET ju att det snart snart snart kommer en ny värk och att allt då börjar om. Läkaren tar laktatprover från bebis huvud vid flera tillfällen, men dessa ser bra ut alla gånger. Jag frågar många gånger om det är något som är fel på bebisen, eftersom jag verkligen tror att det är det. Jag bönar och ber att de ska snitta mig, eftersom jag är så övertygad om att något återigen är fel och att de kommer att behöva snitta mig strax ändå, vilket jag faktiskt säger "snälla, snitta mig nu; om ni ändå ska bestämma er för snitt om en halvtimme. Då kan ni lika gärna lindra mitt lidande redan nu". Men läkaren förklarar att vi måste vänta och se vad som händer. Han säger aldrig rakt ut att det är något som är fel, men det känner jag instinktivt att det är och det är ju det som ger mig sån panik, vilket i sig förstärker min rädsla och smärta. Eftersom jag har sån panik, och inte riktigt är medvetande under värkarna föreslår barnmorskan, trots att jag nästan är öppen, att jag ska ta epidural. Jag förklarar att jag inte vill ha det då jag är rädd för biverkningar eftersom jag lätt får det och berättar om klådan jag fick efter min förra förlossning med katastrofsnitt och narkos. Hon övertalar mig ändå, då hon tycker att fördelarna med en epidural i mitt fall helt klart överväger eventuella nackdelar. Så jag går med på det.

23:15 kommer narkosdoktorn och ska sätta epiduralen, då har jag lugnat ner mig något, men jag har fortfarande panik, jag skriker dock inte och är mera närvarande, men det gör ont ont ont. När epiduralen ska sättas måste jag sitta upp. Stilla. Blickstilla. Med värkar. Jag bet ihop och satt verkligen stilla och när narkosdoktorn säger att det strax kommer att göra väldigt ont (då han sätter epiduralen) förväntar jag mig verkligen ytterligare smärta. Då skrattar jag till och säger att "Haha, ont?! Det kändes ju knappt, det är ingenting mot de här värkarna!". Narkosdoktorn skojar tillbaka och säger att han är glad att han är man, eftersom han aldrig hade klarat en förlossning. Sedan tar det några minuter innan epiduralen får effekt, och det är många och långa minuter och jag ber dem att höja lustgasen ytterligare. Ett värkförstärkande dropp kopplas i samband med att epiduralen sätts, eftersom ryggbedövning kan göra att värkarna avtar. Droppet startas dock inte då.

23:40 är jag öppen 10 cm och allt går väldigt väldigt fort, men någonstans under tiden så har bebisen lyckats att lägga sig rätt i magen men barnmorskan har fortfarande inte lyckats att få bort kanten som är i vägen. Paniken börjar att avta och jag antar att det har att göra med att epiduralen får effekt. Jag känner dock ändå av värkarna och det gör fortfarande väldigt ont, så jag fortsätter med lustgasen.

00:10 Tar doktorn nytt laktatprov från bebisens huvud och det är fortfarande normalt. Mina värkar börjar att avta så det värkförstärkande droppet startas. Bara någon minut efter att jag blivit mig själv igen och liksom är med där inne i rummet så känner jag ur det trycker på nedtill, väldigt märklig känsla. Barnmorskan säger att jag ska trycka på neråt när jag känner så, men jag vågar inte riktigt och förstår heller inte riktigt hur hon menar. Sedan känner jag hur en krystvärk kommer, och det är verkligen sån kraft i den och då känner och förstår jag hur jag ska ta i trycka på. Då får jag inte längre använda lustgasen och barnmorskan ber mig att lägga mig på sidan. Sedan kommer krystvärk nummer två och jag böjer in hakan mot bröstet, precis som de instruerar mig att göra håller andan och trycker på. Barnmorskan säger att hon ser bebisens mörka kalufs och att han strax är ute. Men sen kommer ingen krystvärk på några minuter och det värkförstärkande droppet höjs. Jag får en värk till, och tar verkligen i för det är sån jäkla kraft i värken som trycker nedåt nedåt nedåt. Barnmorskan säger åt mig att inte bli rädd när det spänner och hon trycker emot med en varm handduk. Hon säger att vid nästa värk så kommer bebisen att komma ut. Det tar sån tid tycker jag, det kommer ingen värk, och droppet höjs ännu mer men jag trycker på utan att egentligen ha en riktigt värk och jag tror att när han väl kommer ut så har jag ingen värk, faktiskt, utan jag trycker ändå. Och då har det tagit sån tid så det var nog tur, för..

00:50 kommer han ut och då, har han navelsträngen virad runt halsen, vilket barnmorska sett redan innan han kom ut så hon har bett undersköterskan att larma neonatal och barndoktorn. I journalen står det " kl 00:50 föds en lite tagen pojke, men navelsträngen runt halsen. Apgar 7-9-10". De lägger honom på min mage, och han är tyst. Alldeles knäpptyst. Han säger inget och barnmorskan gnuggar honom hårt hårt hårt över ryggen men inget händer. Jag känner ingenting just då, ingen oro, ingenting, jag är alldeles tom. Sedan stormar det in folk på rummet och de tar honom bort till ett bord och drar och sträcker och gnuggar på honom, och då, DÅ skriker han till. De som kommit in i rummet konstaterar att allt är bra med honom trots allt och barnläkaren säger till oss att han mår bra men att han fått lite blåmärken av syrebristen, men det är inget farligt och de kommet att gå bort. De tar prover från navelsträngen för att se om han påverkats av syrebristen vilket han inte har. Allt är bra med vår bebis! De lägger honom på mitt bröst, men jag var så chockad att jag inte riktigt vågade röra honom. Jag kunde inte förstå att han var ute, att det var över, att jag inte behövde ha den där paniken längre. Smärtan är helt borta, det var en sån absurd känsla. Ingen smärta, ingen panik och chock och rädsla. Bara en liten liten liten bebis på bröstet. Barnmorskan berättar att hans huvud är lite deformerat pga av att han låg fel i magen och liksom fastande en stund, men att det skulle rätta till sig efter ett par dagar. Hans huvud var liksom helt avlångt på ett jättemärkligt sätt och liksom buckligt, lite svårt att förklara. Ett tag undrade jag om de kanske trodde att det var något fel på mig eftersom han bara låg på mitt bröst och jag verkligen inte vågade att röra honom. Jag hade bara min hand om hans rygg. Jag kan inte riktigt förklara varför, jag bara kände mig så tom. Det var alldeles för overkligt och absurt allting. Det hade gått så jäkla fort. Vi var fyra timmar på förlossningen innan han tittade ut och på de fyra timmarna öppnade jag mig från 3 cm till 10 cm och helt öppen, och det gjorde så jävla ont vilket gav mig fruktansvärd panik så att jag  som sagt tappade kontrollen helt och och inte förstod när jag hade ont och när jag inte ont, och jag trodde verkligen att att det var något fel på bebisen och att vi båda skulle dö. Jag kom tillbaka till min förra förlossning och jag kan verkligen inte beskriva hur borta jag var, det var verkligen fruktansvärt... Och sedan, på bara några minuter så är han ute. Det ligger en bebis på mitt bröst, som från början inte skriker, och det stormar in människor från alla håll och kanter och de säger att han har navelsträngen runt huvudet och de tar honom ifrån mig och efter en evighet så skriker han och alla dessa människor bara försvinner. Sedan får jag tillbaka honom, han ligger på mitt bröst. Och jag har inte ont längre. Jag är bara tom.

Första mötet med skrutten som legat inne i magen i nio månader. 

Trött men otroligt lycklig mamma. 

Nykläckt bebis.

Det tar några minuter så försvinner den där "tomma" känslan, men jag är fortfarande väldigt chockad och rädd och jag skakar i hela kroppen, men är lycklig, ack så lycklig och han ligger fortfarande på mitt bröst och han bara tittar med sina stora runda ögon och han är så fin.

Jag och bebisen får varsin injektion i benet och sedan ska jag krysta ut moderkakan vilket gick lätt som en plätt och det kändes inte alls. Jag tyckte inte att jag hade ont överhuvudtaget och frågade om jag hade spruckit något. Tydligen hade jag knappt spruckit något alls, och barnmorskan funderade på om det ens var någon idé att sy. Men det blev två stygn och jag kände absolut ingen smärta när hon satte dem. Jag har av någon märklig anledning inte haft ont överhuvudtaget, varken strax efteråt eller dessa dagar efteråt.

De lämnade oss ifred en stund och då slumrar nog vi båda till en stund. Vid 03-tiden får vi den berömda brickan med smörgåsar och gott att dricka och en massa små söta flaggor. Jäklar vad hungrig jag var, och det smakade såå gott med något i magen! Vi låg och snackade Micke och jag och bara nöjt av stunden. Vi tyckte att han var såå liten och att han måste varit mindre än Nils, men nej, faktiskt inte. Han var 52 cm lång och vägde 3250 gram. Barnmoskan trodde att han vägde ca 2800 gram, men nej då, han var både tyngre och längre än sin storebror. Och mörkt hår har han, Nils hade ljust ljust fjun.

SÅ gott med smörgås och juice. Kändes typ som att äta nobelmiddagen just då. 

Mikael och lillebrors första möte. 

Lilla lillebror. Så liten och söt.

Vi hade riktig tur för det var lite patienter på sjukhuset och vi fick därför stanna i Malmö på perinatal. Det finns inget BB i Malmö längre, så egentligen måste man åka till Lund om man inte vill åka hem. Men vi fick som sagt stanna kvar och det är jag oerhört tacksam för. När Nils föddes var vi inte särskilt nöjda med eftervården på BB, så jag hade inga höga förväntningar på denna eftervård. Men alltså, det var som dag och natt. Personalen var helt underbar och jag fick ett eget rum under de dagarna jag låg kvar och de var aldrig tal om att jag skulle gå hem innan jag kände mig redo. Jag fick all hjälp man kan tänkas få och en massa omtanke och generöst med support och stöd.

Några timmar gammal på perinatal.

Massa massa mys, åååh så lycklig jag var!

Nils träffar sin lillebror för första gången. 

Nu i efterhand är jag otroligt glad och tacksam att jag fick föda vaginalt och att det inte blev kejsarsnitt. Nu har jag provat på båda två. Vilket var "bäst" då, eller kanske snarare "att föredra"? Jag skulle inte vilja vara utan någon av upplevelserna, och precis efter förlossningen skulle jag lätt valt kejsarsnitt. Nu, såhär drygt en och en halv vecka efter förlossningen väljer jag faktiskt ändå att svara vaginalt. Båda förlossningarna var traumatiska i sig, självklart var förlossningen med Nils värre än den med Olle, men ett tag var förlossningen med Olle ännu värre då jag "kom tillbaka" till förlossningen med Nils och liksom upplevde den och de känslorna igen.. Så egentligen kan jag nog faktiskt inte säga att den ena förlossningen var värre eller bättre än den andra. Men det var helt fantastiskt att få vara med och vara medvetande vid förlossningen som jag var med Olle eftersom jag inte var sövd som jag var med Nils.. Det var fantastiskt att få upp Olle på bröstet så fort, och att jag då var pigg, till skillnad från med Nils då jag var helt groggy och inte alls med efter narkosen. Som sagt så är jag glad nu i efterhand att jag fick föda vaginalt och att jag nu "provat på" båda sätten och måste jag välja något av sätten väljer jag vaginalt. OM jag i framtiden får gåvan och lyckan att bli gravid igen och bära och föda ett tredje barn kommer jag vilja föda vaginalt, trots allt.