Idag har jag varit hos barnmorskan. Jag kom därifrån med en olustkänsla i magen. Det är en jättebebis som ligger där inne i min mage.. Alltså mitt SF-mått var 36 idag.. Jag ligger på övre kurvan. Men Nils hade jag inte ens ett SF-mått på 36... Jag får lite smått panik ärligt talat. Hur ska det gå - han ska ju ut på nåt sätt.. Barnmorskan bara skrattade och sa att "det är härligt att ha nåt att ta i". Nils var en sån mini mini bebis och hans lillebror kommer bli en jätte. Jag är ju såklart jätteglad och tacksam att allting är bra med honom!!! Men jag vill ha en liten bebis igen (får man önska sånt?), inte för den sakens skull att han ska ut på nåt sätt, utan mer för att, ja, jag vet inte varför riktigt.. För att jag vill ha en liten bebis igen, de är söta, de är det jag är van vid, eller nåt..? Hahaha, jag är knäpp på riktigt. Jag har ju liksom ställt in min på en liten bebis. Måste tänka om. Och jag håller tummarna för att ultraljudet om två veckor säger att han inte är riktigt så stor som min barnmorska vill tro.
För övrigt hade bebisen inte fixerat sig, vilket jag faktiskt trodde då jag har haft molvärk i typ bäckenet och känt ett tryck nedåt en längre tid. Huvudet stod högt och var rörligt. Jag fick själv känna på huvudet,och det kändes att det var rörligt.
Hjärtljud: 130 slag/minut
SF-mått: 36 cm
Blodtryck: 130/70 mm/Hg
Oj, jag har inte ens tänkt på vad mitt SF-mått är. BM säger bara att allt ser bra ut och att jag ligger mitt på kurvan, sen var det bra med det. Haha. Måste kolla det vid nästa möte!
SvaraRaderaMen jag är nog lite skadad.. Dels jobbar jag ju själv i sjukvården vilket gör mig till lite av ett kontrollfreak, sedan ökade aldrig SF-måttet under min första graviditet så därför fick jag göra tillväxtultraljud och när Nils väl föddes så var han 18% mindre än vad de trodde att han skulle vara. Så att mitt SF-mått denna gång är åt helt andra hållet gör mig lite förvirrad tror jag. Jag var nog inställd på att samma sak skulle hända igen, och så gjorde det inte det, utan det gick åt helt andra hållet istället.. Vad jag vill säga är att de flesta nog säkert inte lägger så mycket energi på exempelvis SF-måttet - det är bara jag som är lite knäpp och har kontrollbehov ;)
RaderaDet är normalt att vara lite knäpp ��
SvaraRaderaAlltså. Stirra inte för mycket på SF-måttet. Kommer inte ihåg vad jag hade med Jack men 36-37? Och med Tim slutade jag nog på 35. Jack vägde 3,7 och Tim 3,4 och de var inga jättebebisar utan lagom pluttiga. Nu med Tim tyckte jag nästan att han var för liten och ömtålig och hade gärna önskat att han var större. Små är de, jag loooovar. Du kanske inte behöver använda 44, men 50 kommer nog att kännas stort i början, det gjorde det i alla fall för oss. Om det blir vaginal förlossning är det huvudomfånget som betyder mest tror jag, mer än vikten för kroppen glider bara ut av sig själv när huvudet är utpressat. Jack hade 37 och det är stort! Tim hade 35 och det är mer normalt. Båda kom ju dessutom ut med handen vid huvudet.... I vår mammagrupp låg alla huvuden på 33-35 förutom Jack och då var det bebisar som vägde både mer och mindre än honom.
Lillebror kommer att vara perfekt vad han än väger när du får träffa honom och då kan du skratta åt dina nojor ��
Kram!
Ahahaha, men jag ÄR ju knäpp, det är ju det jag säger. Jag fixerar mig vid saker och hänger upp mig på det.. Jag har faktiskt slutat tänka så mycket på det, det är ju ändå inget jag kan påverka.Det blir som det blir :) Ska bli oerhört intressant på TUL:et i början på april och se om han verkligen är så stor som min barnmorska påstår.
RaderaAlltså, du säger alltid så jäkla bra saker. Du kanske borde följa med mig till förlossningen istället för Micke ;) Skämt åsido, tack för att du alltid är så gullig och har så bra förklaringar och motiveringar på det mesta <3