Tunga och tuffa veckor

Det är prick två veckor sedan jag skrev här på bloggen senast. Det har helt enkelt inte funnits någon tid till skrivandet och jag har varken orkat eller prioriterat det. Nils är inne i period med helt galen bestämdhet och envishet.. Jag kommer att bli gråhårig i förtid om det ska fortsätta såhär. Det är såå jobbigt. Givetvis måste det vara oerhört jobbigt för honom som måste göra precis allt tvärtom, jobbigt för honom att ständigt vara sur och arg och ledsen, jobbigt för honom att säga nej till allt och att ständigt ha konflikter om precis allt (och då menar jag verkligen ALLT). Han får inga utbrott etc, utan han är bara så sinnessjukt bestämd och envis och allt måste göras på hans sätt annars blir det ett himla liv.. Detta är ju jobbigt och påfrestande även för mig som är hemma med honom dygnet runt. Först var i i Stenungsund en och en halv vecka, dvs, då var han inte på dagis under den tiden och jag hade ingen som kunde hjälpa eller avlasta mig under den tiden. Sedan när vi kom tillbaka till Malmö så var det två-dagars-vecka på dagis och veckan efter det (dvs förra veckan) var det stängt en av de tre dagar han skulle gå, så därför gick han bara två dagar då den veckan också, och nu denna veckan är det återigen två-dagars-vecka. Jag hinner liksom aldrig "ladda om" och få ny energi och vara en bra mamma som inte dras med i hans envishet.. Istället blir det mycket bråk och gap och skrik och ännu mera dåligt samvete. Nils får inte den uppmärksamhet och tid han behöver för lek osv eftersom all min tid går åt till att stävja bråk, undvika konflikter, tjafsa och förklara och motivera and so on.. Olle får ju heller inte det han behöver, eftersom all tid läggs på alla dessa, ursäkta uttrycket, jävla konflikter. Jag är helt slut både psykiskt och fysiskt. Jag känner mig som världens absolut sämsta mamma, och det känns som att allt jag gör är fel eller blir fel. Nils är som en liten terrorist som måste göra uppror mot precis allt. Jag älskar ju honom och Olle överallt på detta jordklot. Jag bara önskar att han var lite mer harmonisk, och lite mindre trotsig 3-åring / sur tonåring.

Olles prickar och utslag är tillbaka. Jag har tjatat och tjatat och tjatat på både BVC och allergimottagningen. Så igår fick han tillslut äntligen lämna blodprover för att se eventuella allergier och han fick nya salvor utskrivna. Vi var på allergimottagningen halva förmiddagen eftersom vi fick vänta 40 minuter på doktorn, och sedan ännu längre efter besöket för att få med oss blodprovsremissen och smörjschema osv. Men, det gjorde faktiskt inget, för Nils hade så himla roligt med clownerna som är där varje dag på barnkliniken och leker med barnen, och  Olle och jag blev så oerhört väl omhändertagna av en sjuksköterska som jag tidigare pratat med i telefon. Hon gav mig en massa råd och tips och sa att det bara var att ringa om det var något. Ja, så nu kan man säga att vi återigen står på ruta ett med Olles eventuella allergier - jag oooorkar inte! Det är så jobbigt att ständigt behöva tjata och känna sig till besvär för att man ska få något gehör från vårdens sida.

Dessutom fick jag ryggskott för en vecka sedan och kunde inte gå och röra mig ordentligt, och att då bära på Olle och även Nils (som ofta säger "bääääär mig!") gjorde ju inte direkt att min rygg blev bättre.. Sedan blev jag förkyld i fredags och ja, ni fattar själva - det har inte varit några bra senaste veckor...

Ett halleluja-moment förra veckan när båda pojkarna somnade och sov samtidigt!  

Det händer faktiskt inte bara negativa saker! Olle är så go nu för tiden, och är för det mesta superglad och skrattar och ler. Han är som en liten kålmask och rullar runt på golvet - lägger man honom på ett ställe tar det honom några sekunder att förflytta sig någon helt annan stans. Han äter på bra med maten och jag har slutat helt att nattamma honom. Så han sover från 19-tiden till 06 ungefär. Han vaknar i princip aldrig under nätterna utan sover på bra, inte ens ett enda napp-in-stopp behöver man göra!

Mina tre killar på farsdag. En bra och mysig dag hade vi.