Sömn

Här hemma lider vi av kronisk sömnbrist. Det är väl kanske egentligen inte så farligt om man jämför med hur andra föräldrar med små bebisar har det. Nils somnar vid 19-20 tiden efter att ha ätit, sedan vill han äta igen vid 01-02 tiden och sedan igen vid 04-05 och så har han i princip alltid gjort fram till nu. Den senaste tiden har han efter 01-02 målet börjat att störa oss i vår nattsömn. Exempelvis ligger han och gnyr, spottar ut nappen och gnäller därför ännu mer. Ibland ligger han och låter utan att han egentligen vill någonting. Jag kan stoppa i den där jädra nappen otaliga gånger innan han somnar (eller så är det jag som somnar först av ren utmattning). Sen håller han på och låter och låter och låter (han är inte ledsen eller så men han liksom ligger och gruffar) fram till klockan 04-05 då han vill äta igen, sen somnar han, oftast bredvid mig eftersom jag då är så sinnessjukt trött att jag somnar när han äter och börjar låta igen vid 06-tiden.

Förr förra veckan hade vi på försök att få bort 04-05-målet eftersom det då oftast bara gått 2 timmar sedan han åt innan och han då inte borde vara hungrig utan kanske mer ute efter närhet och trygghet, det trodde i alla fall vår BVC-sköterska. Hon föreslog därför att jag verkligen skulle tvinga mig själv och Nils inte somna under 01-02 målet - för att han skulle bli så mätt som möjligt och därmed inte bli hungrig vid 04 (om det nu var det han var). Problemet var bara att vid 04-05 SKULLE han bara ha mat, det fanns INGET som kunde trösta en supergråtande Nils förutom just mat. Däremot kunde han somna om i sängen UTAN mat vid 01-02, så då kanske han inte var ås hungrig vid den tiden, jag vet inte... Sen slutade vi med att försöka få honom att somna om eftersom han verkligen ville äta. Nu har liksom hela nattsömnen blivit konstig för alla tre, Micke är supertrött på jobbet och jag går här hemma och är helt utmattad. Och Nils, visst sover han på nätterna men det känns som han är mer vaken och störig än vad han är tyst och sover.

Som jag skrev längre upp är jag fullt medveten om att andra har det mycket värre med nattsömnen och får sova betydligt mindre än oss, men jag är så oerhört beroende av att få en god natts sömn att jag nu för tiden mest går omkring i en grå dimma. Jag är grinig och orkeslös, har Sveriges kortaste tålamod och minsta grej som går fel gör att det känns som att hela världen är emot mig, jag är matt matt matt och otroligt trött och det känns nästan som jag håller på att bli deprimerad. Det har gått så långt att jag inte kan somna på kvällarna, för vetskapen om att jag snart blir väckt ger mig ångest. Hela grejen med nätter och sömn har bara blivit en ond cirkel... Att jag dessutom sovit dåligt sedan de sista veckorna av graviditeten gör väl kanske inte saken bättre heller. Så all cred till de som har bebisar som inte sover alls etc - jag hade aldrig fixat det!

Mitt älskade lilla hjärta som lever rövare på nätterna.