Patientperspektiv

Idag, eller ja inatt och igår, är det Jag som fått vara patient. Dvs, jag har fått se sjukvården ur ett annat perspektiv än som undersköterska och sjuksköterska.

Jag fick för fyra dagar sen ont i vänster lunga, andningsvårigheter osv, orkar inte förklara allt, men ont iallafall.

Ringde sjukvårdsrådgivningen igår eftermiddag efter att smärtan förvärrats. De tyckte jag skulle åka till jourmottagningen, vilket jag gjorde. Där träffade jag en mycket bra läkare som förövrigt var kardiolog, och mest verksam i Danmark där han forskat och skrivit artiklar om det p-piller jag äter (inget bra piller med andra ord, vilket jag iofs redan visste om..) Med min anamnes plus de p-piller jag äter trodde han att lungsmärtan kunde bero på lungemboli, dvs propp i lungan.

Han skickade mig då till sjukhuset för att göra en ct-thorax och ta en massa prover.

Väl där på akuten fick jag verkligen se allt ur patientperspektiv. De tog EKG på mig och en massa andra prover. Syrran och uskan jag träffade var hur trevliga som helst!

Sen fick jag ligga i en sjukhussäng och vänta. Vänta på doktorn.

Det tog en timma..

..och två..

..och tre..

..efter sex timmar (med misstänkt lungemboli) dvs halv fyra på morgonen, fick jag träffa doktorn. Då var jag bra trött och snurrig i bollen.

Hon tyckte inte det såg ut som nåt emboli, utan konstaterade (tack och lov) att det troligtvis var inflammation i muskeln och lungsäcken, dvs pleurit.

Usch usch usch.. Tänk om det hade varit ett emboli...