Tunga dagar

Tiden går alldeles för fort. På en vecka känns det som det har hänt lika mycket saker som det normalt sett gör på ett år. Vi lider nog av sömnbrist alla tre.Vi åkte tillbaka till Malmö i tisdagskväll efter att ha mött upp mamma och pappa på sjukhuset. Farfar var lite piggare den dagen och det kändes faktiskt bra att åka därifrån då han som sagt var lite piggare. Dagen efter gick han tyvärr bort. Min fina farfar. Det är en stor sorg och saknad. Det hände så hastigt men ändå inte. Jag har jobbat konstant sedan den stund jag fick reda på att farfar somnat in. I torsdags jobbade jag till och  med dubbelpass, från 06:45-21:30 så jag har inte hunnit tänka så mycket det som hänt. På ett sätt har det varit skönt att jobba så intensivt men det kommer ju tillbaka nu när jag är ledig istället.

Min farfar har betytt otroligt mycket för mig genom hela mitt 29 åriga liv. Han var en riktigt "krutgubbe" med nio liv, sina 90 år till trots. Han körde bil fram till för ett par veckor sedan och var både pigg och kry. Det är först nu, 2014 (och det har ju faktiskt bara varit 2014 i åtta veckor) som man börjat märka att han faktiskt var 90 år. När jag var liten passade han och farmor mig mycket. Jag har ridit sen jag var sju år och det är till största delen farfar som varit med mig i stallet och hjälpt mig med allt från att sadla när jag var så liten att jag inte kunde det, till att dagligen skjutsa mig till stallet de åren jag hade egen häst. När jag var i 10-års åldern red vi till och med i samma ridgrupp - det ni! För övrigt har han skjutsat mig både högt lågt, ofta till Tjörn, men även till Ljungskile en midsommar. Därmed har han träffat de flesta av mina vänner och alla har varit överens om vilken rolig, fanatisk och snäll människa han var.

Farfar hade talets och berättandes förmåga. Många är det historier jag fått höra genom åren, den ena mer intressant än den andra då han målande och med glädje berättade om sitt liv. Allt från hur han när han var liten var springpojke i Sikeå till hur han och farmor träffades och hur de tillslut gick på kadettbal tillsammans (vilket de inte skulle gjort egentligen) där farmor bjöd upp farfar och farfar tackade nej, till hur det var när de tillsammans med många andra flyttade från Örnsköldsvik till Stenungsund på 60-talet, och när han hade den gamla kungen till bords vid en middag. Under flera år hade vi som tradition att äta lunch tillsammans på fredagar och det var alltid lika trevligt, vi hade båda två mycket att prata om varje gång.

Han fotade mycket och gjorde sedan kollage av alla bilder och skrev fina små vitsiga texter till. Jag är väldokumenterad på foto, men tyvärr tyckte han, citat, "inte att han själv fastande på bild" så därför finns inte så många bilder på honom själv. Bilden nedan är precis ett år gammalt, och det var första gången han träffade Nils.

Jag är så otroligt glad att jag fick dessa sista dagar ihop med farfar innan han somnade in. När vi kom till sjukhuset första kvällen sken han upp som en sol, trots sitt allmäntillstånd, och sa att "ni är fantastiska som kommer hit" och "inte ett öga torrt", det betydde nog minst lika mycket om inte ännu mer för honom att vi dök upp där. Den kvällen när vi lämnade honom sa han "Jag älskar Dig" - aldrig har det känns så bra att säga de tre fina orden tillbaka till någon. Han hade inte behövt säga det för det visste jag redan, men det kändes på något sätt extra viktigt att han där och då fick höra att han var minst lika älskad tillbaka.

Vila i frid finaste finaste farfar. 
Nu går du nog hand i hand med farmor som jag vet att du saknat så.