Tonsillit

Igår kväll när vi gav Nils antibiotika såg jag lång bak i hans hals, och då hade en en jättestor klump därbak. När jag tittade mer noga så såg jag att det var ena tonsillen, eller halsmandeln, som var kraftigt förstorad och väldigt svullen röd och irriterad och med vitgula partier på. Så imorse ringde jag återigen till vårdcentralen och vi komma redan på förmiddagen. Nils var så himla duktig och lät doktorn titta honom i halsen utan problem. Diagnosen blev kraftig tonsillit, dvs halsfluss, fast inte orsakad av den vanliga streptokock A bakterien som i vanliga fall ger just halsfluss. Så vi kom från vårdcentralen med utökad antibiotikabehandling.

Som tur är så går det faktisk riktigt bra att ge Nils antibiotikan, och det är toppen eftersom han ska ta det i ytterligare tre dagar nu. Första dosen gick katastrofalt dåligt, han totalvägrade, och jag fick tvinga honom.. Sedan läst jag det här givande blogginlägget skrivet av en barnläkare. Hon skriver bland annat såhär om att tvinga i barnet den nödvändiga medicinen:

Om barnet vägrar ta en flytande medicin som du som förälder med eller utan kontakt med läkare bedömer som viktig så tycker jag inte att man ska försöka locka och pocka och trassla och tjata. Hota absolut inte! Säg inte elaka saker till barnet, till exempel att ”alla andra barn kan det här”, ”din storasyster kan” eller ”skärp dig”. 

Gör i stället plågan snabb. Bestäm dig, säg ”Det här är en viktig medicin. Du måste ta den. Om du inte tar den här medicinen innan jag räknat till tre så kommer jag att hålla fast dig och spruta in den i munnen på dig”. Räkna sedan till tre och om barnet inte tagit medicinen så sätter du det i ditt knä. Håll fast barnets armar med din ena arm. Om barnet skriker så sticker du blixtsnabbt in sprutan i munnen och sprutar ut innehållet långt bak i svalget. Om barnet kniper ihop munnen så kan du föra in sprutan genom läpparna, på utsidan av tandraden och spruta långt bak så rinner det ner. Eller om ni är två. Håll för barnets näsa så öppnar det munnen.

Så fort barnet fått i sig medicinen släpper du och låter barnet springa iväg om det vill. Nu är det slut på tvång. Trösta! Se till att du de närmaste 15 minuterna kan ägna dig helt åt vad barnet behöver. Ta fram din lenaste röst och säg att det är över för den här gången och kommer inte att hända igen förrän nästa gång det är dags att ta medicin (och säg när det är). Att nu kan ni leka eller läsa en bok eller kramas, eller busa, eller hoppa i sängen eller vad barnet vill.

Det tipset fungerade hur bra som helst när vi provat det och numera så räknar Nils själv till tre, eller så gör vi det tillsammans och han går med på att ta antibiotikan. Man ser på honom att det smakar riktigt riktigt illa, men han går ändå med på det. Efteråt får han kall len och välsmakande jordgubbsglass. Det känns så otroligt bra att slippa tvinga honom, slippa "bråka" varje gång han ska få antibiotikan, för usch och fy vilken hemsk förälder man känner sig som när man måste just tvinga sitt barn till något.. Det är ju såklart för barnets bästa, men det förstår ju inte han.. Som förälder ska man ju vara sitt barns absoluta trygghet, och inte tvinga det.. Så det blir ju väldigt fel det där, men man gör ju det för en bra sak, även om barnet inte förstår det. Jag håller tummar och tår för att det fortsätter såhär bra och att han kommer att fortsätta på att gå med att ta medicinen, för nu ska han ju dessutom ha den i ytterligare tre dagar.

Nils är förresten helt feberbri, och pigg och glad, leker med sina leksaker och pratar pratar pratar, precis som vanligt :) Äter sparsamt men dricker bra.