Vecka 30

Äntligen är vecka 30 här och jag hoppas att tiden, precis som den gjorde med Nils kommer att gå fort de här sista veckorna. Jag funderar mycket på hur förlossningen kommer att bli och inser att någon slags plan borde läggas upp så att jag vet på ett ungefär vad som kan/kommer att hända. Som det är nu bara antar jag att jag får föda vaginalt men det vet jag faktiskt inte. Och om det nu blir snitt igen, kommer det att bli planerat eller kommer det att göras när förlossningen startar spontant och hur kommer det att gå till isåfall? Det hade varit oerhört skönt att slippa bli katastrofsnittad igen..! Men jag förstår om det nu inte går att göra något åt, måste man så måste man ju, men om det nu är stor sannolikhet för det så hade jag nog uppskattat att bli planerat snittad. Tror jag. Jag vet inte.. Jag behöver nog verkligen prata med någon om detta, vet dock ej vem.. Nästa gång jag ska till barnmorskan ska jag ta upp det, för jag tror inte att det är specialistmödravården som tar hand om det.

Jag funderar mycket på framtiden, hur kommer det att bli att ha två barn, samtidigt som jag drömmer mig bort och hoppas och tror att det kommer bli helt fantastiskt med två pojkar (även fast det kommer att vara tufft också såklart). Jag är lite rädd för hur det ska funka i början, kommer Nils att bli svartsjuk och hur löser vi det isåfall? Hur kommer det att funka att ta sig till och från förskolan med ett ammande spädbarn och ett annat barn som kanske inte riktigt alltid vill äta, byta blöja, klä på sig - när man faktiskt har en tid att passa. Det där lär ju lösa sig när man väl är där.

Kroppen: Jag mår faktiskt bra, peppar peppar. Jag har inte ont någonstans, har ingen halsbränna, inga vadkramper, ingen foglossning etc. Jag sover bra på nätterna. Det är mest att jag känner mig så enorm, vilket begränsar mig lite grann, men jag gör i princip samma saker som innan jag blev gravid. Jag försöker att undvika att lyfta Nils allt för mycket. Att böja mig ner och ta upp något från golvet, är lite kämpigt, men det går helt klart.
Vikt: + 7 kg

Mat: Jag känner mig oerhört mätt fort ochväldigt länge om jag inte äter lite mindre än vad jag brukar. Jag tror att jag förstår hur det måste vara att vara gastric baypass-opererad; man vet hur mycket kan brukar äta och tror att man fortfarande kan göra det, och när man äter lika mycket som man är van vid  mår man dåligt för att det inte finns plats i magen för det man stoppar i sig. Magen blir så oerhört utspänd och hela huden stramar. Därför tänker jag mig alltid för när jag äter så att det inte ska bli så för det är en obehaglig känsla. Jag försöker att begränsa mitt sötintag till helgerna, med tanke på att siffrorna på vågen tickar uppåt.

Bebis: Nu känner jag bebisen precis som innan (dvs innan jag tyckte att rörelserna blev både mindre och svagare). Starkast känner jag rörelserna långt ner i magen, under snittet, och även långt upp på magen, under revbenen ungefär.

Här kan ni läsa om vecka 30 när Nils låg i magen.