Underbara älskade

Nils är lite mer sig själv nu igen. Jag antar att det var sjukdoms och sjukhusperioden i kombination med ny förskoleavdelning och nya barn och nya pedagoger blandat med att Micke och jag varit så himla oroliga för Nils. Nu vill han gå till förskolan, när vi väl kommer dit vill han dock gärna krama ens ben och inte gå in på en gång så en av pedagogerna får ta honom och det går hur bra som helst - han blir inte ledsen utan hittar snabbt på något att göra eller leka med. Att hämta honom är rena drömmen; han blir så glad när man kommer och kommer direkt springandes och ropar "mamma". Sedan hjälper jag honom på med overallen och det är inga problem! När vi kommer hem är han go och glad och bara alldeles underbart och inga utbrott. Han är sig själv helt enkelt, glad och harmonisk och världens sötaste och mest fina unge.

Han snappar upp precis allt man säger och han pratar som om han var flera år äldre. Han är så klok och verkar lära sig saker väldigt fort. Han kan redan läsa vissa siffror och räkna till 20 har han kunnat sedan flera månader. Nu håller han på att lära sig att faktiskt räkna saker och inte bara rabbla siffrorna. Man märker hur han riktigt tänker när han säger något och hur han böjer orden och ständigt utvecklar sitt språk. Det där med att han utvecklar sitt språk går åt båda hållen; för ett tag sedan satt han i soffan med surfplattan när den hängde sig. Jag var i rummet bredvid och hörde hur han irriterat upprepade "helvete, helvete". Att jag inte dog av skratt då - tur att jag var i ett annan rum för jag kunde ju inte visa honom att jag tyckte att det lät så himla roligt. Jag sa faktiskt ingenting, jag låtsades som att jag inte hade hört att han sa så. Jag tänker att det skulle bli ännu värre om jag sa att han inte fick säga så, eftersom sånt han inte får göra är ju såå roligt att göra ändå, fast att man inte får.

Han har ett galet bra minne. I julas åkte vi tåg till mina föräldrar på en lördag. Det pratar han om fortfarande; att man åker tåg på lördagar, "åka tåg lördag"säger han. Nu i veckan sa han "mommo moffar har tomtegröt". Han börjar prata om saker han gjorde eller saker vi sagt till honom för länge sedan, sånt som både Mikael och jag glömt för länge sedan.

Det är en fröjd att få umgås så mycket med Nils och ett riktigt privilegium att faktiskt få den tid jag har nu tillsammans med honom när jag är hemma från jobbet. Han ger mig så otroligt mycket och han gör mig till världens lyckligaste mamma.

Våran snälla och omtänksamma stora lilla pojke. Vill alltid allas bästa och att mamma och pappa ska ha lika.