Förlossningsberättelse

På juldagen 25/12 var Micke ute med några kompisar. Inte för att jag trodde att något skulle hända, men för säkerhets skull bad jag honom att bara dricka nån öl, tyckte det skulle vara oerhört pinsamt att ha en sambo som luktar alkohol med mig på förlossningen. Micke lovade att kolla sin mobil var tionde minut ifall han skulle missa om jag ringde ifall något hände.

Under kvällen innan Micke gick hemifrån hade jag två gånger känt av molande krampande mensvärkssmärta som jag inte tidigare känt. Tänkte inte så mycket mer på det. Tittade på Änglagård på tv:n och grejade med datorn. Lyckades såklart att spilla ut en hel kopp kaffe på vår vita soffa. Den jättestora kaffefläcken hamnade såklart på ett sånt ställe där det var minimalt med plats för mig att göra rent. Men jag skulle bestämt ta bort fläcken innan den torkade in. Så jag stod där på knä i det minimala hörnet och gned och gned och gned med varmvatten och galltvål. Fläcken gick inte bort och jag började om proceduren. Detta var rätt krävande och jag var helt slut när jag tillslut insåg att fläcken inte skulle gå bort helt. Då var klockan tolv på natten och jag var jättetrött. Därför gick jag och la mig. Vaknade en timme senare av att jag var kissnödig, och gick därför på toaletten. En timme senare vaknade jag igen, var inte så jättekissnödig, men gick ändå på toaletten. Precis när jag skulle sätta mig ned kände jag att det rann - utan att jag kissade. Flyttade mig därför från toastolen för att kunna se om det fortfarande rann, och jodå, visst var det vattnet som gick där klockan 02 på natten. Ojoj, kände jag, och ringde Micke som såklart inte svarade. Skickade ett sms att han genast skulle sluta dricka och ta sig hemåt då vattnet hade gått. Ringde sedan förlossningen eftersom bebisen inte var fixerad. De ville att jag skulle komma in för kontroll på en gång. Så när Micke kom hem tvingade jag in honom i duschen, även fast att han inte luktade någon alkohol eftersom han inte vågat dricka något. Vi packade ihop de sista grejerna till BB-väskan och ringde en taxi. Jag hade då små sammandragningar/värkar precis som de jag känt av tidigare på kvällen. Det kändes så spännande att vi kanske skulle bli föräldrar under natten!

På förlossningen gjordes CTG som visade att allt var som det skulle med bebisen imagen. Det kontrollerades att det var fostervatten som rann och CRP togs. Barnmorskan kände på magen att bebisen i princip var fixerad och vi fick därför åka hem igen med en ny tid den 27/12 klockan 07:30 då jag inte hade så mycket värkar. Kändes rätt snopet att ringa en taxi igen för att åka hem. Självklart var det samma taxichaufför som kört oss till förlossningen bara en stund innan som kom och hämtade oss nu igen, vilket ju såklart kändes rätt pinsamt - falskt alarm liksom.

När vi kom hem sen vid halv fem på morgonen den 26/12 tog jag två Alvedon och gick och la mig för att försöka sova. Då hade jag värkar, men de var inte så smärtsamma och kom med långa mellanrum. Behöver jag säga att jag inte sov någonting resterande av den natten/morgonen? På förmiddagen fotade jag magen och gjorde ett vecka 41-inlägg. Sedan gick vi på mellandagsrea för att köpa jeans till Micke. Det kan låta konstigt, men jag hade värkar då, men tyckte inte att de var så jobbiga. Visst, när vi stod inne på Carlings och jag fick en värk såg jag nog lite halvt märklig ut när jag stod och grimaserade med ansiktet men så mycket farligare var det inte. Jag visste ju att det skulle göra helt fruktansvärt mycket mer ont, så jag antog att det inte skulle bli någon bebis fören vi skulle åka in till sjukhuset den 27:e. Under dagen kände jag inte bebisen så mycket, vilket jag var rätt orolig över, men tänkte att den minskade mängden med fostervatten kanske gjorde att jag kände honom mindre. Var ju inne på kontroll 24/12 för minskade fosterrörelser och då såg allt bra ut, jag kände mig därför lite besvärlig om jag skulle ringa och tjata på dem om detta igen och intalade mig själv att det nog inte var någon fara.

När vi kom hem sen på eftermiddagen fixade och donade jag här hemma. Vi tvättade lite tvätt och när vi stod nere i tvättstugan laddade jag för skojs skull ner en värk-app för att kunna se hur ofta och hur länge mina värkar varade. Då var det ca fem till sex minuter mellan och de varade i ca 40 sekunder. Tyckte fortfarande inte att värkarna var så farliga, jag hade ställt in mig på något mycket värre. Micke köpte pizza så att jag skulle kunna ladda upp ordentligt. Vi klockade värkar under kvällen, jag duschade och fönade håret, vek bebiskläder, rensade tänderna med tandtråd, filade fötterna osv mitt bland mina värkar som då kom med tre till fyra minuters mellanrum och varade i ca 60 sekunder. Helt ärligt måste jag säga att det är lite dimmigt från det att jag ätit pizzan vid 20-tiden, men jag minns ändå att jag duschade osv. När värkarna var riktigt jävla jobbiga stod jag i vårt matrum och hängde över skåpet där inne eller så stod jag i hallen och hängde i bokhyllan. Men jag förväntade mig ändå att värkarna skulle bli ändå värre och när Micke ville att vi skulle åka in vägrade jag - jag var livrädd att jag skulle bli hemskickad igen för att jag inte öppnat mig tillräckligt. Min mamma och Mickes mamma hade under dagen tjatat på mig att inte vänta för länge med att åka in till förlossningen, men jag var fast besluten att inte bli hemskickad. Vid 21:30 tiden ringde jag in till förlossningen och berättade att jag hade tre minuter mellan värkarna och att de var lite mer än en minut långa. Barnmorskan sa att jag fick komma in om jag ville, men att jag inte behövde ha allt för bråttom. Jag provade därför TENS:en, men då jag inte hade ont i ryggen över huvudtaget och det var dels där man skulle sätta plattorna förkastade jag den helt. Däremot fick jag sjukt ont i låren vid varje värk! Vid 23-tiden började jag inse att jag inte skulle klara mig hemma så mycket längre till och Micke ringde därför en taxi. Då började jag oroa mig för hur i helvete jag skulle kunna sitta i en taxi med mina värkar (och då bor vi nära sjukhuset!), så därför stod jag utanför taxin och väntade in nästa värk för att skynda mig in i taxin när den var över, sedan stod jag som i brygga när nästa värk kom, för jag kunde absolut inte sitta ner!

Väl på förlossningen fick vi världens bästa barnmorska, undersköterska och läkare! De var helt fantastiska och undersköterskan var hur rolig som helst! Att ha så bra stöd från personal med humor, trygghet och omtanke gjorde att allt gick så mycket lättare. De kopplade upp mig på CTG och såg omgående att bebisen inte hade det bra i magen. Vid varje värk jag gick hans hjärtljud ner. De kopplade därför på en skalpelektrod på hans huvud för att bättre kunna kontrollera hur han hade det inne magen och tog laktatprover från hans huvud. Jag var då bara öppen tre centimeter. Eftersom han inte hade det bra inne i magen och hjärtljuden gick ner fick jag Bricanyldropp för att avstanna värkarna. Jag sattes på fasta, ifall det skulle bli ännu sämre med bebisen, dvs ifall det skulle bli kejsarsnitt. Men när mina värkar avtog gick hjärtljuden upp. Läkaren gjorde ultraljud för att se hur mycket fostervatten som fanns i magen. Det visade sig att det var alldeles för lite fostervatten, därför fick jag natriumklorid-dropp i en kateter för att vätska upp livmodern och då mådde bebisen bättre! Fastan avbröts och jag fick börja äta och dricka vilket var såå skönt då jag var riktigt törstig! Skulle dock inte druckit, för då blev jag kissnödig och att ha värkar och vara kissnödig var ingen höjdare! Det var ingen som trodde på mig när jag sa att jag var kissnödig då det är vanligt att man känner sig kissnödig ju längre ned bebisen kommer. Eftersom jag låg uppkopplad med CTG och skalpeletroderna på bebisens huvud kunde jag inte springa på toa så ofta som jag ville så tillslut fick de tappa mig - och mycket riktigt - kissnödig var jag!

När värkarna sedan började igen fick jag börja med lustgas, jag var då öppen fem centimeter. Åååhh så bra det var med lustgas! Jag kände mig absolut inte påverkad av lustgasen, dvs det snurrade inte, jag sa heller inga konstiga saker mer än att första gången jag andades in kände jag mig berusad, men sedan kände jag ingen berusning alls, förutom att jag inte fick riktigt lika ont av värkarna.

Det här är enda bilden som är tagen från förlossningen. Känner man mig väl förstår man komiken i bilden. Jag ligger mitt i en värk med lustgasen i ena handen och kameran i högsta hugg i den andra.

Jag hade hört att man på CTG:n kan se när en värk är på gång, ens partner ska då kunna förbereda en på att man ska börja med lustgasen, så att den hinner verka till värken kommer. Men på mig funkade detta tillslut tyvärr inte alls då jag kunde ha sjukt ont när CTG:n visade 0 och inget när där visade jättehöga siffror och tvärtom. Detta tyckte jag var riktigt jobbigt då mina värkar blev så konstiga och liksom tillslut inte släppte. Undersköterskan visade därför Micke hur kan kunde känna på min mage om det var en värk eller inte eftersom livmodern då blev alldeles hård. Jag ville inte andas in för mycket lustgas, men hade ändå så ont så det blev verkligen ett dilemma eftersom jag då hade smärta som aldrig riktigt släppte (jag trodde ju att denna smärta var värkar, vilket det tydligen inte var - men det förstod varken Micke eller jag där och då, det fick vi berättat för oss dagen efter, att min smärta inte var "normal").

Sedan började jag få riktigt riktigt ont i bäckenet och i ryggen och tyckte inte att lustgasen hjälpte över huvud taget.. Den höjdes därför vilket inte heller hjälpte. Först kunde jag inte skilja på när värken var slut då jag hela hela tiden hade smärta i rygg, bäcken plus värksmärta och släppte därför inte lustgasen vilket gjorde att jag fick alldeles för mycket lustgas i mig och det tjöt och larmade i mina öron och det var så obehagligt och slutade aldrig. Då försökte de ta bort lustgasen från mig vilket jag inte alls ville eftersom smärtan ALDRIG släppte. Jag förstod och kände inte då att värkarna släppte regelbundet, för jag hade ju hela hela tiden ont!! Men tillslut minns jag att jag kände när värken släppte - men absolut inte smärtan i bäckenet och ryggen. Och det finns inga ord på denna jord som kan beskriva denna smärta.... Värkarna var absolut inget jämfört med bäcken- och ryggsmärtan...!!! Jag minns att jag var stel som en stålvajer och stod i brygga upp från sängen och bara SKREK av denna smärta som inte var värkar, för nu kunde jag ju som sagt känna när värkarna slutade. Läkaren tog då fler laktatprover från bebisens huvud, och jag var då öppen sju centimeter. Härifrån minns jag ännu suddigare, men kateter sattes och en till PVK. Bebisens hjärtljud gick ner mycket under lång tid och hämtade sig sedan inte. Detta tillsammans med min tilltagande ryggsmärta som aldrig släppte gjorde att läkaren misstänkte placentaavlossning, dvs att moderkakan hade lossnat. Hon sa därför till mig att hon tänkte göra kejsarsnitt  Jag fick då PANIK eftersom jag vet att man inte söver patienten vid kejsarsnitt, och jag ville absolut inte vara vaken när de skulle öppna magen på mig, och definitivt inte fortsätta vara vaken och känna den horribla smärtan en sekund till... Det kom in en massa folk i rummet och jag fick flytta över till en annan säng som jag minns var jättehög så jag inte kunde komma upp på den. I panik lyfte de upp mig på sängen och jag var så rädd så rädd så rädd... Jag vill inte att de skulle skära i mig när jag var vaken, även fast jag visste att jag inte skulle känna när de gjorde det eftersom jag var så rädd att bäcken och ryggsmärtan inte skulle släppa.

Det var så bråttom att de inte kunde ta mig till operation, utan de körde mig bara till ett rum de använder som operationssal vid katastrofkejsarsnitt. Där var ännu mer grönklädda folk och jag minns att de la sig över mig, och det var så oerhört obehagligt då de tryckte ner min rygg och mitt bäcken i sängen - dvs där jag hade som mest ont. Minns att jag bara skrek och skrek och skrek... När narkosdoktorn kom frågade jag tusen gånger om jag skulle få bli sövd, vilket jag skulle få bli! Har nog aldrig blivit så tacksam någon gång... Eftersom jag inte var fastande tvingade de i mig något äckligt att dricka, minns att jag tänkte att jag inte skulle kräkas - jag ville ju bara få bli sövd, vilket kändes som 20 minuter men i verkligheten var det säkert inte många sekunder. Men min smärta var så enorm att varje sekund kändes som flera timmar... Det var folk överallt i rummet och alla grejade med mig, tvättade min mage, la på operationsdukar, satte nålar i mina armar, frågade vad jag vägde  hur gammal jag var och alla pratade stressat. Jag förstod inte då hur illa läget med mig och bebisen var, jag trodde bara det var lite dåligt med bebisen.. När narkosdoktorn till slut sa att jag skulle få sova och höll masken mot mitt ansikte och jag låg där med denna helt sinnessjuka smärta kändes det som att jag aldrig skulle somna. Jag har blivit sövd två gånger tidigare och vet då att jag tyckte det gick fort innan jag försvann bort.. Det gjorde det inte nu..

Vad som hände med Micke hade jag ingen aning. Personalen hade tagit med honom bort då de körde mig till de andra rummet. Han fick inte vara med under operationen som man får vid planerade kejsarsnitt, och tur var väl det för när det är så bråttom så är det inte så "snälla" med en - det handlar ju bara om att rädda liv då. Micke har berättat att han tyckte det var riktigt jobbigt och att han kände sig så hjälplös då jag hade sån smärta och bara skrek och skrek och skrek..

27/12 04:49 föddes vår lille Nils, han vägde 3000 gram och var 50 centimeter lång. När de hade fått ut honom var barnmorskan som fick han i sina armar lite "elak" mot honom för att få upp hans Apgarpoäng, för att motverka att han skulle hamna på neontal. Han hade han lågt blodsocker så de gav honom tillägg två gånger, men i övrigt var allt bra med honom! Sån fantastisk oerhörd tur! De hade ju klippt av navelsträngen på en gång, men när de sedan gav Nils till Micke fick han klippa det sista av navelsträngen.

Lite tilltufsad efter att precis ha kommit ut ur mammas mage.

Jag vaknade sedan upp på postop, tror klockan var runt åtta på morgonen. Jag var helt groggy och hade fått en allergisk reaktion mot narkosen, så jag hade kliat sönder hela min kropp... Jag hade kliat och rivit mig själv så mycket att det såg ut som att jag hade blivit misshandlad. Jag fick därför Tavegyl och Betepred för att stilla klådan. Jag var nu livrädd att mitt barn inte levde eller att det var något fel på honom och jag vågade inte fråga de på posop... Somnade flera gånger då jag var så trött och groggy, men tillslut tog jag mod till mig och frågade. Lyckan när de berättade att han mådde bra var TOTAL och jag däckade av och vaknade två timmar senare. Då körde de mig till BB där Micke var med vår son. Jag var helt borta, och när jag fick träffa Micke frågade jag flera gånger om det var något fel på bebisen eftersom jag inte fick se honom. När Micke visade honom för mig och sa att det inte var något fel på honom - att han var perfekt toksomnade jag och sov sedan flera timmar.

Liten liten nybakad bebis som väntar på att mamma ska vakna.

På eftermiddagen när jag började vakna till liv (var dock helt sinnessjukt trött och groggy fortfarande) fick jag komma upp och gå. Katetern drogs och jag "snyggande till mig", tvättade av mig och borstade ur tovorna ur mitt hår. Micke fick se min rygg som jag rivit sönder. Han sa att det såg ut som att jag varit med i nån BDSM-lek och blivit piskad... Detta var från reaktionen av narkosen när jag fått sån klåda att jag kliat sönder min hud på ryggen, bröstet och i ansiktet. Jag minns inget av detta, bara att det kliade i min näsa och att de gav mig Betapred intravenöst på postop.

Trött och groggy mamma - men ack så lycklig!

I pappas trygga famn fick lilla Nils ligga till hans mamma blivit lite piggare så hon visste vad hon sysslade med.

På mammas varma bröst.

Varken Micke eller jag förstod varför det blev kejsarsnitt eller hur illa det faktiskt var eller kanske snarare hur illa det faktiskt kunde gått. Ingen berättade detta för oss på BB heller... Det var först på kvällen då barnmorskan och undersköterskan från förlossningen kom och pratade med mig som jag förstod. De berättade då att de misstänkte placentaavlossning. Från det att det misstänkte placentaavlossning gick allt mycket fort och man bestämde att det skulle göras ett katastrof kejsarsnitt för att rädda Nils och mitt liv. Vid placentaavlossning lossnar moderkakan från livmoderväggen vilket innebär att syre och näringstillförseln till barnet uteblir. Mamman kan förlora stora mängder blod och det är därför av största vikt att få ut barnet snabbast möjligt för både barnet och mammas skull. Efteråt kunde man inte riktigt konstatera att moderkakan faktiskt hade lossnat då det enligt barnmorskan hade gått så fort från det att de misstänkte placentaavlossning och fram till dess att de sövt mig och öppnat upp mig. Hade det gått någon minut till hade det varit lättare att se, vilket man ju såklart inte gjorde eftersom det handlade om liv och död. Däremot såg man att moderkakan hade samlat på sig fett, som var menat till bebisen och det var därför han var så liten.

På kvällen var Micke tvungen att gå hem, han fick absolut inte stanna för personalen på BB. Så jag fick nysnittad och fortfarande groggy självständigt ta hand om Nils under natten. Jag var livrädd och kunde inte sova nånting. Saknade min trygga Micke och var livrädd att något var fel med lilleman... Ringde på klockan flera gånger då jag tyckte han andades för fort, skrek för mycket osv osv.. Jag förstår inte varför jag inte fick enkelrum eller varför Micke inte kunde få stanna när de var såna omständigheter som det faktiskt var... När Micke kom dagen efter kändes allt mycket bättre och vi tog tillsammans hand om vår fina son. Jag var uppe på benen och skötte allt själv, duschade och bytte på lilleman. Tog bara Alvedon och Diklofenak som smärtlindring vilket gick riktigt bra, hade inte särskilt ont alls. Däremot hade jag ont i psyket... Minnesbilder från inne i operationssalen kom tillbaka och jag blev ledsen flera gånger.

Dag tre åkte vi hem, jag hade dock gärna stannat nån dag till. Personalen tyckte att vi skulle åka hem den dagen ,det var liksom inget snack om den saken, även om jag försökte få stanna. Jagvar lite uppgiven över det då jag inte riktigt kände mig redo att åka hem efter bara tre dagar, men när vi väl kom hem sen var det bara skönt att få vara hemma i sitt eget hem med sina egna saker och framför allt att kunna göra precis vad man ville.

Jag har nog hela tiden omedvetet vetat att jag skulle förlösas med kejsarsnitt... Jag har pratat med Micke om det flera gånger under graviditeten, och det har nog varit bra att jag pratat om det, för då blev chocken kanske lite mindre när han blev undanputtad i ett hörn medan de förberedde mig för operation. På föräldrautbildningen pratade barnmorskan om just detta, att det finns inget tid till pappan just där och då så han blir totalt negligerad och bortknuffad. Och att ha fått den informationen innan förlossningen plus att vi redan pratat om det har nog gjort det lite enklare för både Micke och mig. Till saken hör att min mamma fick placentaavlossning med sitt tredje barn och i hennes fall blev det ingen solskenshistoria som för mig. Min lillasyster Sofia dog i min mammas mage innan de hann få ut henne... Jag tycker det är sinnessjukt att jag råkade ut för exakt samma sak, även om det i mitt fall slutade lyckligt... Kommer jag våga bli gravid igen? Jag är rädd att jag kommer vara orolig från dag ett att samma sak ska hända igen.. Hade vi inte varit på sjukhuset och det var placentaavlossning hade Nils inte legat här bredvid mig i soffan nu.. Det handlar om minuter, kanske sekunder innan bebisen dör vid placentaavlossning. Jag är så lycklig, glad och tacksam för att det gick så bra som det gick - det går verkligen inte att beskriva i ord.

En några timmar gammal Nils.

Är kolossalt nöjd med barnmorska, undersköterska och läkare som Micke och jag träffade på förlossningen  De utstrålade sån värme och trygghet och involverade Micke i allt. Jag kunde fråga om minsta sak och de förklarade på bästa sätt. De tre tillsammans med Micke gjorde att jag nu i efterhand ändå känner att min förlossning var bra och positiv, fram till de sista hemska minuterna innan jag blev sövd. Nils är helt klart värd all smärta, han är det finaste jag någonsin sett ♥