Stort och tufft beslut

Sent igår på eftermiddagen när jag satt på tåget hem från utbildning med jobbet ringde det en kvinna från Göteborgs universitet och erbjöd mig på en plats på barnmorskeprogrammet. Helt galet och totalt typ helt omöjligt. Det var 323 sökande på 31 platser. I första uttagningen var jag 80:e-nånting reserv och nu i andra uttagningen var jag 20:e reserv. Utav de 20 reserverna är det alltså just 20 som har blivit uppringda och blivit erbjuda plats och alla dessa har tackat nej. Ni fattar ju själva hur osannolikt detta är…! För att exemplifiera ännu bättre kan jag säga att första gången jag sökte till sjuksköterska var jag 2:a reserv i första uttagningen och då kom jag inte överhuvudet! Och då snackar vi inte 31 platser utan minst det dubbla. Jag har även sökt till Lund, men där är det ännu svårare att komma in. Jag är 40-nånting reserv i Lund.

Jag blev helt chockad och pulsen gick upp i 150 typ. Jag frågade om jag fick tänka på saken. Javisst, det fick jag, fram till klockan 12:00 idag. Jag hade alltså en betänketid på ca 18 timmar. På 18 timmar skulle jag bestämma hur min och min familjs framtid skulle se ut de närmsta åren.  Jag ringde mamma på en gång och sedan berättade jag för Micke så fort jag kom hem. Hade Nils inte funnits hade det var ett lätt beslut; självklart hade jag tackat ja. Jag hade i början, till jag fixat egen bostad kunnat bo hos mamma och pappa och Micke och jag hade fått ha ett distansförhållande i ett och ett halvt år. Men nu ser det ju inte ut så, nu finns ju Nils, och jag tackar gudarna för honom, han är ju det bästa som har hänt mig! Det hade säkert kunnat ordnats på ett eller annat sätt med förskola, boende jobb osv för oss alla tre, men då betänketiden var så kort så tackade jag nej…. Det är förmodligen en ”once in a lifetime”-händelse, men jag är inte själv nu, jag har både Nils och Micke att tänka på. Hade jag kommit in i första urvalet hade jag haft längre betänketid och därmed kunnat kolla upp möjlighet till förskola, boende och Micke hade kunnat kika lite på jobb.  Sen vill Micke inte flytta från Malmö heller. Hur hårt det än känns så är det så. Jag själv hade mer än gärna flyttat till Stenungsund och jag är helt övertygad om att vi alla tre hade haft ett fantastiskt liv där. Sen har jag ju faktiskt ett jobb jag inte kan lämna från en dag till en annan. Dessutom har jag sett att två landsting på kort tid har börjat med betald vidareutbildning, och hur surt hade det inte varit om jag börjat läsa till barnmorska nu och tagit lån i ett och ett halvt år, och så fort jag är färdig med min utbildning så börjar de erbjuda sjuksköterskor betald vidareutbildning.. DET hade varit jäkligt surt.

Så jag säger såhär: jag är helt sjukt fantastiskt glad och lycklig att jag blev erbjuden en i princip omöjlig plats, men tyvärr så gick det inte att lösa praktiskt på 18 timmar. Men jag är glad för det och håller tummarna för att vidareutbildningsplatserna ökas upp och att utbildningen blir betald, precis så som läkarna har det.